Det är attityden som räknas

Träning / Attityd, Fokus, Inspiration, Löpträning / Permalink / 0
Ikväll hade jag ambitionen att gå ut och springa. Har inte haft lust med det på ett tag nu och äntligen kom lusten sig smygande. Tog på mig sportbh och löparskor och gick ut. Sträckte lite på mig, njöt av vetskapen att snart ska jag få känna frisk luft vinande omkring mig! Tog några prövande joggingsteg och insåg snabbt att det svider rätt mycket på mitt knä. Och efter 30 meter kanske så var jag tvungen att börja gå.
 
Jag föll på löpbandet nämligen när jag var på gymmet i torsdags. Bandet gick väldigt snabbt, jag tog en paus medan bandet rullade på, jag hoppade på igen och insåg att tempot var mycket snabbare än det jag kunde få upp på så kort tid efter min vila. Så jag svepte med och rev upp huden över hela vänster knä. Hade ingenting att tvätta såret med och det blev infekterat, fick riva upp hela såret på nytt i helgen och tvätta det på riktigt. Jag har fortfarande idag ett stort mer eller mindre öppet sår på knät som rivs upp varje gång jag böjer eller sträcker benet. Efter en lugn dag (jag har tillbringat dagen med att sitta stilla på en stol vid ett skrivbord samt gått till och från tunnelbanan) så har det till och från runnit blod och var från mitt knä. Bara sedan jag kom hem från jobbet ikväll har jag behövt torka upp tre gånger efter att det runnit längs smalbenet.
 
Så, det gick inte att springa. Istället tog jag tillfället i akt och gick smärtsamt långsamt längs med ungefär hälften av den uttänkta löpbanan. Samtidigt fokuserade jag. Håll center, andas in med näsan, ut med munnen. Böj på knäna varje gång jag tar emot mig själv i ett steg. Rulla genom foten, stolt hållning, titta mot målet. Jag försvann iväg från mitt fokus flertalet gånger under tiden jag gick. Började tänka på att jag skulle velat ha min kamera med mig, undrade vad andra joggare tänkte på medan de sprang förbi mig. Tänkte att jag nog såg rolig ut där jag långsamt gick i mina träningskläder medan det rann från mitt ben och jag andades ljudligt och böjde djupt på benen vid varje steg för att knät inte skulle ta mer skada. Myggor som satte sig överallt på mig, stal mitt fokus och gjorde att jag hela tiden behövde vara på min vakt för att kunna borsta bort dem. Fokus försvann också iväg när jag njöt av musiken jag lyssnade på och när jag tänkte på att jag kanske skulle skriva det här blogginlägget när jag kom fram. Och fokus försvann när jag tänkte på att den här träningen förmodligen inte ger så mycket och jag kanske borde göra någon styrketräning när jag kommer hem också.
 
Det kan tyckas vara en ganska misslyckad löprunda, men varje gång jag märkte att mitt fokus försvann så förde jag vänligt och bestämt tillbaka det till vad jag höll på med. Det som från början verkade så enkelt att bara gå där och ta det lugnt istället för att springa var inte så enkelt. Jag slappnade inte av för fem öre, jag tog i med hela min mentala kraft för att bibehålla fokus på vad jag gjorde. Det var minst lika mycket träning som att löpträna. Bara inte samma sorts träning. Det var absolut inte onödigt, även om det kändes så till och från. Men det var bara medan jag tappat fokus som jag kände mig töntig och misslyckad. Så fort jag kom på mig själv och tog tillbaka fokus så var det dödligt allvar igen. Och det är en läxa för livet.
 
Lärdom nummer två. Vad som helst kan bli din nästa inspiration att göra något fantastiskt. Det är sant! Det kan vara det där klippet som var på facebook igår med krigsveteranen som var rullsstolsbunden och läkare sa att han aldrig kommer kunna gå igen. Men en yogamästare tog sig an honom och han lärde sig gå och slutligen springa mot oddsen. Men jag kan minsann bli minst lika inspirerad av att jag misslyckades med att springa ikväll och ändå gjorde något av det.
 
Jag kunde legat kvar i sängen med laptopen i knät, men det gjorde jag inte! Jag kunde ha vänt när jag insåg att såret rivs upp allt mer för varje steg. Men jag hittade ett mjukt och funktionelt sätt att gå på. Och jag kunde att struntat i att skapa ett fokus och öva på att behålla det. Jag kunde att fortsatt låta tankarna vandra som de ville. Men jag bestämde mig för att lära mig tygla dem.
 
I sig är detta inte den mest inspirerande händelsen som skett i världshistorien. Men det behövs inte heller. För inspiration är något som vi skapar. Der är en attityd. Du kan välja att se något som ett misslyckande eller så kan du se det som en lärdom. Du kan välja att ge upp eller så kan du välja att resa dig igen. Du kan välja att se något som ett hinder eller som en språngbräda. Det handlar inte alltid om resultatet utan ibland handlar det om attityden.
 
 
Så här såg det ut när jag kom hem från jobbet.

Nya prövningar

/ Dans, Flytt, Härnösand, Prövning / Permalink / 0
Nu har jag fyra veckor kvar på jobbet innan jag flyttar uppåt i Sverige för att dansa. Det är kort tid! Har skjutit upp att fundera över hur jag ska bära mig åt när jag ska flytta. Jag har tänkt att det löser sig. Men det är väldigt långt bort och det tar lång tid att åka bil dit, jag har inget eget körkort heller. Fick lite smått panik över det ett dygn ungefär när jag insåg att ingen kan hjälpa mig.
 
Började tvivla, kände att det blev plötsligt övermäktigt att genomföra den här flytten. Fick tankar om att jag kanske inte vill dansa ändå, jag har ändå ett jobb och har äntligen börjat lära känna lite människor i Stockholm och klarar mig bra. Kände mig drabbad och undrade varför just jag var utvald att testas på detta sätt. Varför ska det behöva vara så svårt att bestämma sig för vad jag vill?
 
Sen blev jag lite ledsen när jag tänkte på att jag som mått så bra senaste tiden, är det slut nu? Allt jag kämpat för, ska det bara rivas upp igen. Det kanske inte alls finns något som heter att må bra och vara glad på riktigt.
 
Efter det omvandlades känslorna till något som började med frustration över situationen och över att jag skulle behöva börja om igen med att ta beslutet om jag ska dansa i höst eller inte. Och fortsatte till att bli någons sorts kämparglöd. Vad är det jag försökt lära mig själv de senaste månaderna? När en prövning dyker upp, omfamna den! Det är motståndet som gör mig starkare, det är sånt här jag vill ha och behöver! Det är ju först när det går emot mig i livet som jag får testa min styrka och öva på att ta ännu bättre kontroll över situationen!
 
Med det i tanken kändes det redan lite bättre. Struntade i de negativa tankarna som började med "tänk om...?". Tycker jag om att dansa? Ja! Vill jag dansa? Ja! Har jag fått chansen och möjligheten att dansa grymt mycket under ett år? Ja! Och slutligen, vill jag ta den chansen? Självklart!
 
Så, nu har jag bokat biljett på SJ och fyllt i kontraktet för rummet på elevhemmet. Nu är det dags att börja leta efter en bra och stor resväska och äta upp all mat som jag köpt. För jag kommer flytta om en månad och jag kommer inte kunna ta med mig mycket saker. För jag kommer åka tåg!
 
 

Det blir bättre

/ Lycka, Mod, Mående, Utveckling, Växa / Permalink / 1
På väg hem från jobbet, har stannat på vägen och handlat mat. Fick ett plötsligt sug efter en rejäl köttbit, bearnais och chips. Senaste tiden har jag mest ätit sallad och olika vegetariska rätter. På väg hem med maten börjar det falla tunna, fina regndroppar överallt. Luften är tät och uppfylld av de små dropparna. Efter en tuff dag på jobbet, det var nästan ständigt en lång kö i telefon, så börjar jag gå snabbare för att kunna komma hem någon gång och njuta av den där maten jag är så sugen på.
 
Men så kom jag på mig själv! Varför stressa, när jag har ett så vackert regn alldeles här och nu? Saktar in lite och ser mig omkring, insuper alla detaljer och njuter. Plötsligt kan jag inte sluta le, det är så vackert, och livet är så fantastiskt!
 
För bara några år sedan var mitt liv en ständig kamp med bara några få lyckliga stunder som höll mig i schack. Jag minns att jag beskrev dem som om jag vore hög på livet, jag kunde få ett rus då jag upplevde alla färger mycket starkare, allt ljud var mycket vackrare och alla känslor så sköna. Det brukade vara några minuter åt gånger och jag upplevde dem kanske en gång var tredje månad. Det var på tal några gånger hos psykologen att det liknade bipolaritet (manodepressivitet). Dock behöver perioderna av lycka och deppression vara lite mer jämnt fördelade än vad de var för mig för att de skulle "gillas".
 
Då visste jag inte om det normalt eller inte att känna så som jag kände, visste inte om livet nånsin skulle bli bättre, depressionen kanske helt enkelt var en del av mig. Minns att under de korta stunderna av eufori så var allting bara bra och ingenting annat spelade någon roll, allt var möjligt och ingenting skulle nånsin kunna dra ner mig igen. När stunden var över så var jag säker på det var sista gången jag fick uppleva sådan lycka, jag till och med tvivlade på mitt minne. Tänkte att det var nog inte ens var så skönt som jag trodde att det var, jag överdrev säkert. Det hände ju inte ens något bra, jag mest bara var i det tillståndet av ingen särskild anledning.
 
Det slog mig på vägen hem idag i regnet att nu för tiden kan jag plocka fram den där eoforiska lyckan lite när jag känner för det. Det är inte mitt normaläge, men det ligger nära till hands. Och det var ingenting som hände plötsligt. Jag har kämpat länge, famlat i mörkret, utan att veta vad jag letat efter. Jag har tagit två steg fram och ett steg bak. Så har jag fortsatt och jag är inte framme än, tänker aldrig komma fram heller. För så mycket vet jag att om mitt liv blivit så här bra bara jag fortsatt att försöka, hur bra kan det då inte bli om jag fortsätter? Så det är dagens budskap: Stanna aldrig! Sluta aldrig växa! Följ dina drömmar, följ ditt hjärta, följ din instinkt eller din känsla!
 
Vill avsluta med ett citat eller en dikt som vi fick av våra underbara lärare på Kristinehamns folhögskola den dagen vi började för snart två år sen:
 
"It takes courage to learn
 
Willing to learn mens willing to change
 
Willing to change means willing to take risks
 
Willing to take risks means willing to fail sometimes
 
Willing to fail means willing to analyse, what went wrong and put it right
 
It takes courage to learn"
 
Dorothy Coe
 
 
Till top