Livet är som ett strategispel

Tankar/känslor / Jullov, Satsa, Sim City, Spel, Stockholm, Strategi, Utveckling, Våga, Älska livet / Permalink / 0
Nu är det dags igen, det var ett tag sedan! Mycket har hänt senaste veckorna och det är ingen idé att jag försöker återge allt. Vi hoppar fram till nu. Just nu är jag i Stockholm, jag har lov och jag har sprängt gränserna. I Härnösand är jag en helt ny människa. Men det var inte samma sak när jag kom tillbaka till Stockholm. Här är jag fortfarande samma gamla Viktoria. Det kändes väldigt förvirrande, för de människor jag umgås med här har inte sett mitt nya jag. Jag vet inte hur jag ska bete mig när jag är med dem.
 
Jag har hittat ett nytt förhållningssätt och nya tankebanor i dansen och med mina klasskompisar. Men i Stockholm står jag kvar där jag var sist. Dock har jag fått ledtrådar till hur jag kanske kan öppna upp mig själv mer även här. Jag har utmanat mig själv och sprängt många gränser som jag känt här. Jag har kommit en bit här med nu. Det känns som ett spel. Jag behöver utvecklas på ett område först för att få ledtrådar till hur jag kan utvecklas även på andra områden. Och jag behöver få alla områden att hänga med i utvecklingen för att jag ska bli stabil som person.
 
Ibland känns det som att livet är ett strategispel. När det känns såhär så har jag ganska mycket under kontroll. Jag vet vad jag håller på med och jag vet vad mitt nästa steg ska vara för att ta mig i den riktning jag vill. Jag tänkte skriva rätt riktning. Men det finns ju oftast flera alternativ som alla är rätt. Men valen jag gör, gör att jag specialiserar mig och blir mer personlig. Jag vet inte om det märks att jag spelat jättemycket Sim City igår och idag? Det känns som att min hjärna bara kan tänka i termer av Sim City nu. Vill jag satsa mer på att göra staden modern snabbt eller ska jag låta det ta evigheter så att även alla småhusområden kan hänga med i utvecklingen. Man vill ju inte sjunka så lågt att folk överger mina hus. Jag bryr mig om mina invånare!
 
Jag satsar på att hela tiden ha en 100% nöjd stad. Precis som att jag alltid mesar mig fram i fråga om mina val i livet också. Det ser kanske inte så ut utifrån sett. Men i min värld är jag ganska mesig ändå. Så jag har börjat testa gränserna lite nu igen som jag gjorde när jag var yngre. Tonårsrevolten, här kommer jag! Nej men, det är alltid bra att ifrågasätta vad man gör. Man växer aldrig upp. Det finns alltid något att arbeta på. Ibland behöver man våga satsa lite!
 
Just idag dock ska jag göra ingenting alls. För de senaste dagarna har jag utmanat mig själv otroligt mycket och kroppen är alldeles sliten och mörbultad. Igår gjorde jag inte heller någonting. Det kommer ta flera dagar, kanske veckor innan jag orkar fortsätta på den här inre revolutionen. Jag har verkligen tagit det till sin spets senaste veckan. Och nej, jag tänker inte avslöja vad jag gjort och inte gjort. Men ja, jag är galen! Puss och kram! Älska livet!

Jag har fixat mig

/ Dans, Dansaryrket, Fix you, Israel Aloni, Lycklig, Starkare / Permalink / 0
Vilken fantastisk dag! Nyss kommit ur duschen och satt på mig en fin klänning denna slappa kväll till ära! Hade en låt på huvudet på väg hem efter arbetsdagen och kom på den briljanta idén att sätta på musiken på högsta volym och ha dörren till badrummet öppen så att jag kunde stå och lyssna i duschen! Låten är Coldplay "Fix you". Jag brukar inte lyssna värst mycket på Coldplay men plötsligt dök den bara upp. Och ju mer jag tänker på desto mer tycker jag egentligen att den passar just nu.
 
Jag har alltid sett det som en ganska sorgsen låt som handlar om någon som mår dåligt och bara försöker och försöker men som aldrig lyckas. Förmodligen såg jag den på det viset för att jag själv kände mig som ett offer för livet.
 
När jag hör den nu blir jag faktiskt bara glad. Kanske för att jag redan är glad. För att den här dagen har varit så fantastisk. Orden i musiken känns plötsligt hoppfulla och tröstande. De påminner mig om den långa väg jag har gått, de många år jag har kämpat och hur jag försökt hitta mig själv. Och det är en påminnelse som inte är så dum. När jag nu står här och är starkare än nånsin vill jag inte glömma bort hur värdefullt det har varit att få gå igenom den här kampen.
 
"High up above or down below
When you´re too in love to let it go
But if you never try you´ll never know
Just what your worth
 
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you"
 
Och jag lett mig själv hit. Jag har fixat mig. Åh, vad sentimentalt det blev nu. Och inte blir det bättre av att idag var sista dagen med Israel Aloni. Ser fram emot när han kommer tillbaka i februari!
 
Detta är första gången jag fått chansen att arbeta som en dansare på riktigt och faktiskt fått känna på hur det verkliga arbetslivet skulle kännas om jag vore dansare. Jag har aldrig velat bli dansare, jag har tänkt att jag velat bli koreograf eller lärare eller något i den stilen. Men om jag ska vara helt ärlig så har det här varit fantastiskt! Jag trodde det skulle vara tråkigt för att man skulle behöva följa någon annans koreografier och att det inte skulle finnas något utrymme för eget skapande.
 
Men det var verkligen inte som jag hade tänkt mig. Tiden har bara flygit iväg för att det har varit så himla kul! Och det där med att det kan kännas tråkigt och att man inte får skapa själv, det sitter i huvudet helt och hållet. Jag tror man kan vara en dansare som bara kopierar och som inte skapar något eget. Det är definitionen av dem som är sjukt tekniska men som inte har någon personlighet. Det var så långt ifrån vad vi erfarat de senaste två veckorna man kan komma! Och inte för att tekniken inte finns där. Utan för att det satta materialet bara har varit ungefär 15% av det vi arbetat på. Det handlar alltid om vad vi själva gör det till. Som dansare är man ständigt i en skapande process. Och det tycker jag är fantastiskt.
 
Jag har länge fruktat arbetslivet inom dans och uppskattat dansutbildningar väldigt mycket. Men nu känns det lite tråkigt att behöva gå tillbaka till vanliga klasser. Det har varit perfekt att ha en morgonklass och sen arbeta konstnärligt resten av dagen. Längtar efter nästa projekt! Jag har fått mersmak, nu vill jag mer! Jag vill ut i arbetslivet! Nu har jag något att på ritkigt kämpa för under utbildningen, jag vet var jag vill!

Kärlek som kärlek

Tankar/känslor / distans, kärlek, relationer / Permalink / 0
Sitter och funderar över relationer. När man har en pojk- eller flickvän så saknar man varandra på ett helt annat sätt än man saknar en nära vän. Man kan ju ha en vän som man verkligen älskar och som betyder supermycket, och det är klart att man kan sakna varandra. Men i de flesta fall så klarar en sådan vänskap även att man är ifrån varandra under långa perioder, kanske till och med ett år ibland. Men när man ses så är det som att ingen tid har gått för att man är så nära varandra.
 
Men en pojk- eller flickvän behöver man hålla kontakt med hela tiden. Man behöver underhålla relationen ständigt för att den inte ska rubbas. I de flesta fall känns det som att man behöver höras av över sms en gång om dagen och man behöver träffas så ofta man har möjlighet. Självklart vill man ju också spendera tid ihop, men det är ofta svårt med distansförhållanden. De flesta har ett behov av att träffas kanske varannan veckoa åtminstone. Ja, ni börjar kanske förstå min poäng. En kärleksrealation är ofta mer skör än en vänskapskärlek. Jag talar efter egen erfarenhet och säger inte att det alltid är såhär dock.
 
Jag undrar varför det är så. Det behöver inte alls alltid handla om att vänskapen har varat i fler år än kärleksrelationen. Det kan lika väl gälla en vänskap med någon man haft under ett halvår, man träffar någon på jobbet eller i skolan och man umgås nästan varje dag och kommer snabbt väldigt nära varandra. Men jag undrar om det i så fall är en annan sorts närhet än den man har med någon man är förälskad i?
 
Handlar det om att man öppnar upp sig mer för sin partner? Visar man sin sårbarhet på ett annat sätt med sin partner som gör att man känner ett större behov av bekräftelse från den personen? Det känns inte som det är rätt svar heller. Eller? Ens närmsta vän vet ju ibland verkligen allt om en själv. Handlar det om sex? Är det så att det är sex i kombination med kärlek gör att man knappt kan leva utan sin partner? Att det känns som att man blir kluven i två när man behöver vara ifrån varandra under en längre tid?
 
Eller är det bara en mentalitet? Det kanske är så att en del människor ser på en kärleksrelation som mer intim än en vänskapskärlek även om det kanske inte är det. Och att man därmed blir mer rädd för att förlora sin partner om man inte har kontakt tillräckligt mycket. Eller! Det kanske är det att man (i de flesta fall) bara har en partner medan man kan ha flera vänner? Att det känns som att det är en större risk att vara ifrån sin partner än att vara ifrån som vän. För att om man förlorar en vän så har ju flera andra kvar...? Nej, det lät bara sorgligt. 
 
Oavsett så känns det inte helt logiskt. Kärlek som kärlek. I allmänhet tror jag att (åtminstone) jag har lättare för att glömma mina fina vänner bara för att behålla en partner. Samtidigt som jag är alldeles för rädd att förlora en partner, det skulle kunna löna sig att applicera lite av det där lugnet man har med en vän på en kärleksrelation. 
 
Jag har varken pojkvän eller flickvän. Men jag saknar en speciell person just nu.
Till top