Jag kan bli allt jag vill

/ Permalink / 0
Ack vad min kropp längtar efter dans! Jag känner mig blyg och ovan, men längtar efter att släppa mina hämingar fria för vinden. Vill dansa så det viner om mig!
 
Idag på väg hem från jobbet där jag gick i regnet hejdade jag mig. Började gå långsamt, försökte insupa varje ögonblick och njuta av varje stund. Upptäckte mig själv med att att gå alltför stora och snabba steg igen efter bara någon sekund. Men jag hejdade mig igen för att känna doften av regn mot asfalt. Då slog det mig. Jag var så lycklig i den stunden.
 
Allting kändes möjligt. Allting var helt solklart. Jag kan göra precis allt jag vill och jag kan bli precis allt jag vill. Det finns inga bekymmer. Ingen oro. Jag kan bli dansare eller koreograf, jag kan bli politiker eller bonde vadhelst jag önskar. Det finns inga hinder. Så underbar känsla. Den bara drabbade mig. För att sedan långsamt avta.
 
Men jag ska minnas den stunden, spara den till en vacker dag och påminna mig själv om att jag kan faktiskt göra allt jag vill. Det finns inga hinder. Allt som jag kan fantisera ihop kan också bli verklighet.
 

Gå om någon

Tankar/känslor / Ensam ute på vägen med någon, Gå om, Nervös, Omgådd, Tankar / Permalink / 0
Något jag tänker på varje gång jag jag går nånstans. Minst en gång varje gång jag går i varje fall så går jag om någon eller blir omgådd. Men det som jag kommer bekriva blir tydligast när man är nästan ensam på vägen med den andre promeneraren. Och särskilt när man går nästan precis i samma takt och ändå vill den ena tvunget gå om den andre.
 
Det händer mig faktiskt väldigt ofta! Och varje gång känns det som att när jag är bakom någon och håller på att gå om så går vi egentligeni nästanexakt samma takt. Och när vi är bredvid varandra så känns det som en evighet och som om vi egentligen faktiskt går i samma takt och jag undrar varför ville jag gå om. Den människangår ju fort? Jag försöker subtilt slappna av och bara fortsätta gå i min egen takt och inte tänka på att jag är ensam på vägen bredvid en främling. Tänk om hen tycker att jag är läskig nu när jag bara går bredvid? Och varför går människan så långsamt jag kan ju aldrig i livet orka gå bakom den här personen då få jag sakta in jättemycket. Jag fortsätter att gå om!
 
Och då måste jag plötsligt anstränga mig och öka takten för att över huvud taget långsamt kunna gå om personen. När jag väl är förbi kan jag inte tänka på annat än att jag måste fortsätta hålla takten uppe så inte personen går om mig igen på en gång. Det hade varit pinsamt. Men jag väl kommit på ett säkert avstånd från människan så känns det genast lugnt och ajg kan fortsätta i min egen takt. och då är det plötsligt inte svårt längre då är jag plötsligt kilometer bort från objektet!
 
Som om vi var magneter? Jag gick egentligen mycket fortare än hen, men när vi kom nära varandra så stannade vi upp och gick tillsammans i några sekunder. Eller är det bara som det känns för att jag blir så nervös över att hen ska tycka att jag är obehaglig. Men varför bryr jag mig så mycket? Det är väl inte mitt problem om någon tycker att jag är obehaglig? Eller ja... Det där lät inte så bra. Lite mitt problem är det kanske. Men herregud människan förstår väl också att man behöver gå bredvid varandra i några sekunder om man går i nästan samma takt och varför ska jag behöva anpassa mig och gå långsammare eller snabbare för dennes skull? När det finns plats för oss båda!
 
Vad värre är, är kanske att när jag själv är personen som blir omgådd så är allt jag tänker på om personen som går om mig tänker på att det där som jag tänker på när jag går om någon! Och jag blir jättenervös på ett annat sätt istället. Kan jag nånsin slappna av eller?
 
 

God morgon!

Tankar/känslor / Frukost, Hungrig, Tidigt, Vakna, Vår / Permalink / 0
Jag går nästan alltid upp lite för tidigt. Idag ringde min väckarklocka halv sju. jag gick upp strax innan den började ringa. Kände mig färdig. Det tar mig tio minuter eller en kvart att promenera till jobbet. Och jag börjar halv nio idag. Det är ett tag kvar med andra ord.
 
Så här sitter jag och försöker få tiden att gå! Har gjort färdigt smörgåsar och sånt som jag ska äta men vill inte äta dem för tidigt för då kommer jag bli jättehungrig till lunchen. Igår åt jag frukost för tidigt och kanske lite för lite. Och så hade jag lunch sent. Höll på att dö av hunger och jag tappade bort mig i vad jag sa mitt i meningarna. Började sluddra en stund innan jag kom på vad jag pratade om. Fick fråga kunderna flera gånger om vad deras ärende gällde nu igen för att jag hade glömt bort det. Det är inte lätt när man inte har energi och så låter de flesta samtalen ungefär likadana.
 
Kan ju börja äta väldigt långsamt nu kanske?
 
Hur som helst, skönt att våren är här nu!
 
 
Till top