Mycket nu

Fotografi, Träning / Permalink / 0
Tre personer har hört av sig idag och gett mig goda råd och sagt snälla saker och jag har gråtit. Det är en sån lättnad att få någon sorts respons. Någon ser mig! Ganska ofta tänker jag att jag har ingen familj eller vänner. Och jag vågar inte ta första steget och höra av mig till någon ifall att jag är oönskad. Ibland svarar jag inte i telefon när någon hör av sig för att vara sällskaplig. För jag är rädd att personen i fråga känner sig tvingad att höra av sig för att det var länge sen eller nåt i den stilen. Att det inte är äkta, du vet bara inte om än hur tråkig du tycker att jag är. Och det är ingen som gjort sig förtjänt av detta. Varken ni eller jag.
 
Det kan räcka med en tung blick, ett ord som jag missförtår, en känsla i atmosfären jag uppfattar. Och jag faller inombords. Och jag vet att mitt liv, min situation, mina förutsättningar inte förändras när mina känslor vacklar. Det är dock svårt att acceptera.
 
Tack till er. Det gör jättestor skillnad för mig när någon hör av sig till mig. Verkligen tack!
 
 
Dom här bilderna tog jag igår kväll, blev väldigt nöjd! Jag tycker det är svårt med inställningarna på kameran hur jag ska göra. Men jag testar mig fram. Och eftersom jag tycker sånt är svårt så har jag extra svårt att ta bra nattbilder så nu är jag verkligen glad!
 
Igår kväll skulle jag och Mikael göra entrecoute. Mikael öppnar förpackningen och vi möts av en stark odör som ligger som lägger sig tjockt i hela lägenheten. Jag googlar lite och hittar att det är fler människor än vi som köpt entrecoute från Brasilien på Ica. Som inte har gått ut. Som ser jättefin ut! Men med en stank som säger att det här köttet bör inte ätas! Så vi går tillbaka till Ica och får tillbaka dubbelt så mycket pengar som den kostade. För Ica har tydligen en färskvaru-garanti som ger tillbaka 200 %. Schysst! Tänker vi och skojar om att vi borde köpa mer dyrt och dåligt kött, det här kan man ju verkligen tjäna på! Vi ser att samma kött fortfarande säljs och tittar busigt på varanadra.
 
Men vi bestämmer oss ändå för en älgstek istället samt lite annat. Vi vill ha något att äta för kvällen nu och inte springa fram och tillbaka till affären med dåligt kött. Så går vi vi hem med älgsteken istället och hoppas att den är bättre. Vi öppnar förpackningen och möts av en precis lika hemsk lukt. Vad i hela friden nu då!?
 
Ska jag skratta eller gråta? Mikael går tillbaka med älgsteken och även två mangos vi köpte samma kväll som visade sig ha en konstig färg. Och han fick tillbaka pengarna dubbelt upp för det med. Vilken lycka, vi tjänade 270 kr på det här! Till slut blev det middag på kalvytterfilé, hemgjord svampsås, råstekt potatis i vitlök och babyspenat. Och jag skojar inte när jag säger att det måste vara det mest fantastiska jag ätit på länge nu!
 
Det var så otroligt gott! Jag hade världens matorgasm hela kvällen sen. Dessutom hade vi årets glögg till efterrätt. Så sjukt lyxigt vi har det! Helt otroligt.
 
Vi spolar fram tiden till idag! Jag började morgonen med att tänka att jag vill inte göra pilates idag. Så jag tog mig i kragen och gick ut och joggade istället. Och jag vet att mina öron är känsliga för vinddrag. Jag visste att jag skulle få ont (jag måste köpa en mössa snarast). Men tusan jag skulle ut ändå. Jag måste ha disciplin! Jag ska träna varje vardagsmorgon på ett eller annat vis. Så jag gick ut ändå. Och joggade. Tre km eller vad det kan ha varit. Och halva tiden höll jag fast mitt hår med händerna över öronen som ett skyddande lager mot vinden. Det gjorde så ont! Det bultade i en timme efter att jag kommit tillbaka också. Det kändes som om något stuckit nålar genom mina trumhinnor och bundit mina lungor med kasslernät så jag inte kunde andas ordentligt. Så bra kondition har jag!
 
Hoppas att jag kunnat inspirera någon som tycker det är lika jobbigt som jag att springa och att träna hemma. Det kändes inte bra efteråt, det kändes inte skönt eller fritt eller nånting. Det var rätt hemskt faktiskt. Men jag vill nå den där nivån då det blir lätt. Och jag vill ha en snyggare kropp. Så det så. Och jag vill må bra. En viktig punkt i välmående är fysisk aktivitet. Det är dock okej att se ful ut när man är ute och joggar. Jag kommer ju bli snygg sen, eller hur? Så nu får du också pallra dig ut och visa att du är lika bra eller bättre än mig!
 
 
 
Nu håller jag på att göra djävulsmuffins (tack Cajsa för fantastiska muffins förra hösten!!!) till Mikael som tack för att jag får bo här. Du fötjänar lite treatments! Särskilt som jag inte betalat för mig än. Kram och gos på dig! Dom håller på att svalna nu och har inte fått sin glasyr på sig än. Jag är dock orolig att det blev för mycket smet och för lite formar och att de är för mjuka fortfarande. Eller rent av ganska kladdiga på insidan.... Nåväl vi får se!
 
 

Ge mig en diagnos snälla...

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag gjorde pilates den här morgonen också. Trots att jag tvivlade ett bra tag på att jag faktiskt skulle klara av det mentalt. Segade jättemycket med frukosten för att slippa ta tag i nånting. Så idag har jag ätit naturgodis, sallad från igår, druckit saft, uppdaterat mitt cv på filmcafé och tittat på en hemsk sannhistoria om en man som rymde från ett hemskt fängelse i Venzuela. Det fick mig inte att må direkt bättre.
 
Vad ska jag göra med mig själv? Hur gör man när man är jag? Hur kan jag hindra mig själv från att fortsätta i mina invanda mönster av tankar om att jag är dålig och borde ge upp innan jag ens försökt. Jag kan se en bild framför mig med en mätare ungefär som hastighetsmätaren i en bil. Eller kanske en gammaldags våg. Det finns personer som är åt ena hållet och som skulle må bra av att vara lite mer av sin motsatts. Och jag är fullt medveten om mina talanger och mina brister. Dock känns min hjärna helt värdelös vad gäller att balansera det här!
 
Jag skulle kanske behöva prata med en psykolog. Det har jag i princip hela livet gjort. Men det kostar pengar nu för tiden och jag har ingen inkomst fortfarande. Jag är rädd att spendera pengar för att sen inse att det inte kommer in några nya. Vad gör jag då? Lånar av vänner? Sjunker ännu längre in depression? Så det blir ännu svårare att få jobb?
 
Och jag är en periodmänniska. Jag är periodvis lycklig och produktiv, tror på mig själv och tänker att allt kommer ordna sig! Och periodvis vill jag lägga mig ner och aldrig resa mig upp, strunta i alla måsten och ge upp livet helt. Och då pratar vi perioder av minuter vad gäller lycka. Och perioder av timmar vad gäller uppgivenhet. Inga säkra källor dock, jag är rätt uppgiven idag.
 
Idag tänker jag inte söka jobb i varje fall. Jag vill ha en lösning, ett svar. Varför är jag såhär och vad kan jag göra åt det? När jag är positiv så tänker jag att jag behöver ingen hjälp! Jag mår ju aldrig dåligt nästan och jag har ju blivit mycket bättre senaste åren. När jag ger upp på mig själv så är allt jag kan tänka att jag har alltid mått dåligt och det har blivit värre de senaste åren, jag har ingen kontroll över det och det är ingen idé att jag försöker.
 
Jag fortsätter dock motvilligt innan jag kommer till en punkt då jag inte gör nånting längre. Men till vardags följer jag alla rutiner och gör allt som krävs av mig medan jag försöker komma på ett alternativ. För det här känns inte hållbart. Och det blir inte bättre av att jag kommer iväg och gör saker. Ibland kan det hjälpa och ibland blir det bara värre.

Nom nom nom!

Tankar/känslor / Permalink / 2
Jag har givit mig själv en liten present och investering för framtiden hoppas jag! Köpte en ettårs plusmedlemskap hos filmcafé och hoppas få lite jobb framför kameran, hade varit fantastiskt kul! Nu när jag ändå bara har extrajobb och bor så lägligt i Sthlm. Så kan jag ju passa på att söka sånt där som jag verkligen skulle vilja göra!
 
Jag är för övrigt sjukt hungrig! Jag har gjort en sallad med gröna linser, purjolök, tomat, paprika, fetaost, avocado, babyspenat, linfröolja och färsk citron. Jag vill äta den nu! Nom nom nom... Var är du Mikael!?
 
Jag vill stå på scen meeeeeer! Lever för detta!
 
Till top