Trappa upp träningen mina vänner

Tankar/känslor / GMU, Illamående, Träning, Upptrappning / Permalink / 0
Igår var jag så taggad på att träna efter att ha läst om GMU att jag pep iväg till gymmet direkt och trodde att jag skulle ge mig själv ett uppfriskande pass som skulle ge mig träningsvärk från helvetet. Mot slutet av passet var jag illamående och tvingade mig att sitta och stretcha en stund till illamåendet gick över. En halvtimmes stretch och det var fortfarande inte över. Jag reste mig upp ändå och gick mot hantlarna. Tittade på dem och erkände mig besegrad. Sen gick jag hem och kände mig vagt illamående fortfarande men stolt!
 
Idag trodde jag att jag skulle ta det lugnt, för jag var inte lika peppad på vägen dit. Träningsvärken sitter där den ska trots allt. Men jag taggade upp mig det bästa jag förmådde ändå så det skulle bli något av dagen. Och jag kör på tydligen utan att ta det lugnt alls. Misstag. Lite mer än halvvägs genom passet får jag sätta mig ner. Försöker stretcha medan jag väntar på att illamåendet ska gå över. Men det blir bara värre och värre. Jag kan inte stretcha, jag vill helst hålla händerna över ögonen som skydd mot de starka lamporna. Och rör jag mig minsta lilla så känns det som att jag kommer spy på riktigt.
 
Nåväl. Det måste väl gå över nån gång? Jag sitter där och andas och försöker hålla mig från att spy. Jag satt där kanske en halvtimme. Till slut övertalar jag mig själv att jag kan inte bara sitta här, folk tittar snett på mig. Jag borde försöka gå hem, hur jobbigt det än är. Sen kan jag ligga i soffan och vila till det går över.
 
Sagt och gjort jag går hem. Men jag måste gå med myrsteg, forcera min andning och stanna, huka och vila med korta mellanrum. När jag öppnar lägenheten möts jag av stekoset från lunchen jag åt innan jag gick och tränade. En våg av mer illamående kommer och jag får hejda mig en stund. För att snabbt öppna alla fönster och sätta fläkten på högsta volym. Tände ett doftljus och sen la jag mig under några filtar och sov i en timme. Mår mycket bättre nu, men mår fortfarande vagt illa. Och jag har inte lust att äta eller göra några hastiga rörelser. Oh well. Läxan lärd. Från och med nu trappar jag upp träningen istället.

GMU och Svansjön

Tankar/känslor, Träning / Dans, Danshögskolan, GMU, Styrketräning / Permalink / 0
Nu längtar jag verkligen till snö och glitter. Jag vill bli bländad av frost på morgonen! Jag vill ha stjärnor, ljuslyktor och juliga kryddor! Började med pepparkakor och glögg redan för tre veckor sen kan det ha varit.
 
Idag har jag välsignats med träningsvärk från styrketräningen igår! Jag är allt en lycklig kvinna! Tänker snart gå till gymmet igen. Funderar på att på riktigt köpa ett gymkort och komma igång på riktigt med ett styrkeprogram.
 
Och den här dagen bestämde jag mig för att stanna hemma. Den här veckan är nämligen min gamla klass från det här året på KPS i Stockholm och leker! Jag har två av dessa deltagare sovande i mitt vardagsrum till och med. I måndags såg vi Svansjön på Operan. Så nu har jag sett den två gånger på operan, två gånger på Dansens hus (Benkes version), Barbies filmversion, barnfilmen Svanprinsessan tusen gånger ungefär och danstreorna på mitt gymnasium gjorde delar ur den också. Så jag känner att det får räcka på ett tag nu. Men den är bra! Och dansarna är fantastiska.
 
I tisdags var min första dag på Webhallen. Det var mycket nytt att ta in, jag skulle lära mig kassasystemet, hitta bland lagerhyllorna, vad olika tekniska prylar heter och vad de används för, att stå upp en heldag, rutiner som hur pengar ska räknas, hur produkter ska ställas upp för att alla ska hitta så enkelt som möjligt, att förstå vad kunder menar när de försöker beskriva vad de vill ha på olika kreativa sätt. Osv. Ja du förstår. Jag var fullständigt slutkörd mentalt och fysiskt. Hade jag varit en seriefigur hade det snurrat en massa random grejer över mitt huvud. Så förvirrad och fullproppad med information känner jag mig. Nästa jobbdag är lördag, hoppas det känns lite lättare då!
 
Igår var dansarna i Värmdö och tittade på Magnus duktiga barn som dansade och vi diskuterade vikten av pedagogik. Jätteintressant ämne! Undrar om man kan bli pedagogikvetare? Typ som statsvetare, jag kan bli inkallad i politiska debatter om hur skolor ska skötas!
 
På kvällen såg vi Carte Blanche- Norges nationalkompani för samtida dans och deras föreställning Not here/not ever. Precis som de flesta andra moderna kompanier så var det fullständigt omöjligt att koppla till mitt eget liv och mina tankar och känslor. Det var jätteduktiga dansare, jättesnygga kombinationer, ljussättning och musik. Det kändes som att det ofta blev konflikter i olika sorters relationer på scen. Men mest av allt fick det mig bara att längta efter att bli en lika duktig dansare som dem.
 
Imorgon är det dags för ett studiebesök på Danshögskolan, äntligen! Jag har fortfarande aldrig varit där trots att jag drömt om att gå på den skolan sen jag var 14 år. Jag minns att jag beställde hem kurskatalogen från deras hemsida och tittade i den några gånger i veckan under flera år. Tills det var dags att välja gymnasium och jag kunde få börja dansa mer seriöst och fokusera på nuet!
 
För hade det inte varit för mina framtidsdrömmar vet jag inte om jag hade orkat gå ut grundskolan alls. Men det var min drivkraft, jag behöver bra betyg för att jag ska kunna välja en bra framtid senare.
 
På tal om utbildningar. Det hände en grej idag... Jag har tänkt nån gång per år sen min kompis pratade om det när vi gick i högstadiet att hon tänkte göra mönstring eller vad det kallades för. För att det verkade coolt, sa hon. Och jag beundrade henne. Sen har ajg tänkt på det sällan men regelbundet. Och jag har läst på lite mer nu och gjort en intresseanmälan till GMU. Grundläggande militärisk utbildning. Det verkar vara en fantastisk utbildning som stärker självkänslan, kroppen fysiskt, ger en utmaning i hur mycket jag klarar, oväntade problem som kräver kreativa lösningar, gruppsamarbete och mycket frisk luft och träningsvärk. Tre månader och det är gratis, försvarsmakten står får kost och logi, resor hem och en ersättning på 4500 kr varje månad. Förmodligen får man en annorlunda syn på sig själv, samhället och verkligheten efter de tre månaderna och det är en fin merit att ha genomgått utbildningen.
 
Vi får se helt enkelt! Jag tycker det låter fantastiskt! Jag är lite nervös inför vapenhanteringen dock, men det är en för liten del i sammanhanget för att det ska få hindra mig.
 
 

Tankar om tankar

Tankar/känslor / Tankar, kontrollbehov, rätt och fel, ångest / Permalink / 0
Är jag rättvis, ärlig, respektfull och trevlig för att det är rätt? Men vem kan bevisa vad som är rätt? Tycker jag att det är rätt för att jag har uppfostrats så eller tycker jag det på riktigt? Om jag hade uppfostrats på ett annat sätt, hade något annat varit "rätt" för mig då? Om jag uppfostrats till att tro att det är rätt att skada. Då kan jag inte längre koppla ordet rätt till något bra. Alltså är det ingen idé att försöka välja rätt här i livet? Jag måste bara välja hur jag vill att jag och folk omkring mig ska må. Jag kan välja om jag ska glädjas åt det som varit bra idag eller om jag vill fokusera på det som varit dåligt. Och jag kan välja vad jag vill göra för andra.
 
För mig är rätt samma sak som bra. Jag är bara väldigt irrig i huvudet. Så jag ursäktar mig för eventuella konstiga tankegångar. Jag vet inte alltid vad som är rätt här i livet. Vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Vad kommer få mig att må bättre och vad kommer inte göra det. Finns det alls någon lösning? Jag vill så gärna vara medveten om alla mina fel och brister så jag kan rätta till dem och bli perfekt! Fast jag vet att jag jobbar emot mig själv när jag vill ha alla mina brister under kontroll och rätta till dem. Men när jag lyckats rätta till dem så dyker nya upp. Och ju mer kontroll jag försöker få desto större blir bieffekterna. Jag blir spänd, stel, tar avstånd från mina känslor, blir orolig och nervös. Men hur kan jag tillåta mig själv att inte göra något åt det jag ser är fel?
 
Allt jag upptäcker som jag kan göra om, göra bättre, effektivare, vackrare, mer miljövänligt. Jag kan inte låta det vara? Och det där med att tro på mig själv och våga satsa. Glöm det. Jag kommer bara försätta mig i en massa trubbel. Det är för svårt. Att jobba med vad som helst? För svårt! Jag har inte testat och jag kommer inte kunna göra det perfekt första gången. Jag tappar lusten. Och får ångest över att jag gör mig av med min personlighet, mina intressen och min glöd.
 
Träffa vänner, slappna av, ha kul och vara mig själv? Nja. Vi kommer bli så många som träffas och jag kommer inte få en syl i vädret. Vi kommer inte ha något att prata om för vi är inte så bra vänner som vi var sist vi sågs. Jag kommer få ångest och bli en tråkig, klagande, sur kompis som smittar av mig med mitt dåliga humör. Mina vänner kommer vilja göra något som jag inte alls vill göra. Och då kommer de gå utan mig och jag blir själv. Eller så kommer de stanna för min skull och vara besvikna. Och jag kommer få ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST! Fan.
 
Nej jag vet inte. Egentligen. Det är inte så farligt. Och det är inte så svårt att göra något åt. Det är ju bara mina tankar. De kan inte skada mig. Och jag kan bara läsa lite om mindfullness och sen acceptera mina tankar och låtar dem gå. Inse att de inte har något med sanning att göra. För det är enkelt!
 
 
Till top