Efter psykakuten

Tankar/känslor / Biverkningar, Hoppas på att bli frisk, Psykakuten, Psykofarmaka / Permalink / 0
Efter en dramatisk försämring i måendet och det akuta läkarbesöket i torsdags har jag nu börjat må bättre. Jag slapp bli inlagd, något jag både fruktade och längtade efter. Å ena sidan är det både väldigt tråkigt att vara inlagd och så har jag mycket jobbiga minnen där som jag gärna inte vill väcka till liv. Jag känner att det faktiskt skulle kunna innebära en risk att jag skulle må sämre om jag blev inlagd. Att det skulle framkalla mina sämre sidor. Samtidigt är jag så trött, mår så dåligt och orkar inte ta hand om mig själv. Och om läkarna inte skulle se det, om de inte skulle ta mina självmordstankar på allvar (som så ofta sker) så skulle jag känna mig övergiven och bli än mer självmordsbenägen.
 
Jag skötte mötet väldigt bra dock. Jag försökte inte hindra mig själv från att slappna av och le ibland. Jag försökte inte se ut eller prata som om jag mådde sämre än vad jag egentligen gjorde. Vilket jag många gånger gjort mer eller mindre medvetet. Jag var ärlig mot läkaren och mig själv och bad om en lösning där jag kunde få fotsätta prova medicinen och undvika att bli inlagd. Jag fick faktiskt bra hjälp. Jag fick ett nytt doseringsschema där jag skulle gå ner i dos och sedan trappa upp igen långsammare den här gången. Samtidigt skulle de ringa från mobila teamet varannan dag och checka läget med mig fram till min vanliga läkare har möjlighet att träffa mig.
 
Under helgen har jag mått väldigt mycket bättre rent psykiskt. Jag har haft några ångestfyllda timmar här och var och som vanligt känt mig konstant dåsig och bakful. Över lag har det varit ungefär så som det var innan alla biverkningar satte in. Men sen igår eftermiddag och i skrivande stund så har jag faktiskt mått bättre än innan jag började med medicinen över huvud taget! Det är en för kort tid för att säga något om men det känns otroligt skönt. Jag har känt mig nästintill frisk mentalt. Dåsighet och allmän sjukkänsla i kroppen men stabil i huvudet. Jag hoppas att det här är medicinen som börjar fungera. Håll tummarna nu!

I behov av en dusch och akut läkartid

Tankar/känslor / Biverkningar, Ge mig en dusch, Väntar på samtal / Permalink / 0
Det som jag antar är biverkningar av medicinen jag börjat med har hållit i sig. Det har gått en och en halv vecka ungefär. Svårt att säga exakt när det började. Eller kanske en vecka sen det blev riktigt jävligt. Dåsig till den grad att det är svårt att hålla ögonen öppna. Lättretlig till den grad att jag får tunnelseende av ilska bara av att cykelntrampen råkar skrapa emot min vad. Levnadstrött till den grad att livet känns som ett jobb jag borde sagt upp mig från redan dag ett men som jag varit för lat för att orka ta itu med. Jag tar en oxascand då och då för att inte börja skada mig själv. Det känns verkligen som att den sista livskraften nästan runnit ur mig och att jag bara köper mig själv tid med hjälp av kattvideos, glass och ångestdämpande tabletter.
 
Så nu sitter jag fast i köket och våndas över det här helvetet i väntan på att psykiatrin ska höra av sig tillbaka för en förhoppningsvis ganska snar tid med läkare. Det finns inget jag hellre skulle vilja just nu än att bara åka ner gymmet och duscha. Vi har ingen dusch hemma för tillfället eftersom kaklet på väggen höll på att rasa ihop och nu håller på att renoveras. Jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag ogillar morgnar. Allt jag gör är att sitta vid köksbordet och försöka fördriva tiden medan jag väntar på att det ska ta slut. Jag har svårt att äta nuförtiden. Ingenting känns aptitligt och jag har ingen energi till att komma på vad jag skulle kunna äta, än mindre tillaga det. Även om det skulle vara något så simpelt som att ta ut en yoghurt från kylen. Det är ingen biverkan dock, så har det varit i större och mindre utsträckning sen jag blev sjukskriven för lite mer än två år sen. Och inte bara på morgonen, även om det är den svåraste stunden på dagen i och med att jag måste tackla den ensam.
 
Jaha, nog med klagomål. Klockan är just nu 10.17. Jag kommer inte ihåg exakt när de skulle ringa, antingen 10.40 eller 11.20. Ungefär. Inte allför lång tid kvar, det mesta är avverkat trots allt. Och det är ändå rätt trevligt att skriva här. Det har allt som oftast en ångestdämpande effekt. Jag kan undra ibland varför jag fortsätter att skriva offentligt här när det är så få människor som läser. Jag skulle lika gärna kunna skriva privat för mig själv. Jag skriver ju mest för min egen skull. Jag vet inte varför... Det känns mer tillfredställande här ändå. Mer motiverande. Kanske för att jag är så isolerad. Det här är kanske ett litet fönster till världen där ute. Även om det inte är så mycket av ett givande och tagande. Det är också lättare för mig att förmedla mina känslor via text. Och jag slipper alla tips och råd som kommer med att prata med folk i verkligheten. Jag gillar verkligen inte att få höra vad jag skulle kunna testa, vad jag borde sluta med och hur jag skulle kunna hantera saker på ett annat sätt.
 
Jag förstår var det kommer ifrån, folk vill hjälpa till att få ett slut på lidandet. Men det fungerar inte så. Men hur ska man göra då? Jag vet inte. Man kanske inte kan göra så mycket egentligen. Om folk lämnar mig ifred eller inte säger något alls, bara lyssnar så känns det istället som att de inte vill höra. Som att jag prackar på folk mina tankar och känslor  medan de sitter och låtsas vara intresserade av artighet. Det är svårt. Samtidigt så blir jag superexalterad och glad när folk hör av sig och vill träffas eller prata på telefon. Men vad som än händer när jag har kontakt med någon så genererar det enorma extrema känslor åt alla håll. Jag känner mig i ena älskad och värdefull och i nästa hånad och hatad. Det tär. Men jag står heller inte ut med ensamheten och meningslösheten i den. Det syns inte särskilt mycket alls på utsidan. Jag är nog utåt sett väldigt högfungerande och presterar relativt bra i allt jag tar mig för. Sen går jag hem och tänker att det finns ingenting för mig att hämta i den här världen.
 
10.36. Jag är så hungrig och dåsig att jag inte orkar skriva mer. Hoppas det var 10.40 de skulle ringa. Hoppas jag får åka ner och duscha inom snar framtid. 

På liv och död

Tankar/känslor / Egot och medvetandet, Smärtan och tystnaden, The sound of silence / Permalink / 0
Jag seglar på ett hav svart som natten. I horisonten skymtar ingenting alls. Bara ett tomt sidenskynke så långt ögonen når. Bara jag. Och mina känslor. Somnar in och sjunker ner. Drömmer om ännu ett hav, vitt som oskulden. Olycksbådande vindstilla. Ingenting skrämmer mig. Det vibrerar och skakar inombords. Släpp ut mig säger det. Men jag är ingenting, jag kan inte ta såna beslut. Så det får skölja över mig, genom och ut.
 
Tillbaka i soffan. Det var bara en dagdröm. Ett alster av min uttråkade hjärna. En maskin i konstant rörelse. Sparkandes och hoppandes omkring utom kontroll över sig själv eller något omkring sig till den antingen slår sig till döds eller vittrar sönder. Vad händer sen? Sidenhav i oändlighet. Vindstilla utan färger och utan syfte.
 
Vandrandes genom en öken nu. Ett par hundra meter bort står ett träd. Jag sätter den ena foten framför den andra. Om och om igen. Trampandes som om inget annat existerade, men kommer ingenstans. Eller kanske någonstans men att trädet också förflyttar sig i samma takt. Kanske kommer trädet alltid befinna sig i ett exakt avstånd från mig? Jag stannar. Tittar på trädet. Känner ingenting. Jag vill inte till trädet. Det spelar ingen roll. Men nu ser jag att det står alldeles intill mig. Fast för nära. På ett behagligt sätt. Jag tror att jag är trädet. Mina grenar sträcker sig ut överallt ifrån min stam som är stadig och stabil. Och under sanden har mina rötter letat sig genom evigheten. De går runt och möter sig själva i ett omfamnande av all grund som finns att stå på.
 
Fortfarande i soffan. Allt gör ont. Som om jag faktiskt färdats över hav och genom öknar utan mat och vila i veckor. Kanske år eller årtusenden. Kanske föralltid. Här känns allt, där kändes ingenting. Jag ställer samma frågor om och om igen. Vem är jag? Hur kan det vara? Och varför? Men öknen och havet tiger. Smärtan har tusen och åter tusen svar. Alla täcker de upp små bitar, fragment av sanningar. Aldrig tillräckliga. Som färg som flagnar i sol och vind. För varje sekund blir de alltmer otillräckliga. De har aldrig och kommer aldrig räcka. Universum expanderar utan slut och hur smärtan än försöker så kommer den alltid att förlora. Den är en droppe färg i ett hav som sakta blandas ut.
 
Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka. Nu dör jag. Det måste vara så. Men jag fortsätter att dö. Igen och igen. Det tar aldrig slut. Fast jag dör lite annorlunda för varje gång. Något rör på sig. Ändrar skepnad och form. En människa blir till jord som blir till mask som blir till fisk som blir till hav och hav blir till en oändlig vidsträckt himmel. En himmel som ständigt ändrar färg, som faller ner och blir till hav igen. Hav som är vatten som dricks av elefanter och fyller deras kroppar med liv.
 
Det måste ta slut nu. Det måste det. Jag står inte ut längre. Jag vill vara det där trädet. Ge mig tillbaka allt som var ingenting. Jag vill inte existera. Öknen och havet tiger ännu mer. Men hur ska jag göra? Tala till mig! Jag väntar. Lyssnar noggrant. Men jag hör bara smärtan. Eller kanske också en tystnad bakom smärtan. En icke-smärta. Släck mig nu. Jag stänger ögonlocken men de öppnas på nytt. Kan inte vara stilla. Vad skulle jag gjort om jag fortfarande var trädet? Jag känner efter mina rötter, min stam och mina grenar. Jag kan känna dem. De finns där.
 
Jag är tillbaka i öknen. Jag vill så desperat stanna kvar. Jag är i soffan. Jag andas och känner. Luktar och lyssnar efter tomheten i öknen och kraften i trädet. Öken. Soffa. Öken. Soffa. Jag vill. Ingenting. Jag vill. Ingenting. Men jag vill. Ingenting alls. Släpp taget nu. Tystnad. Och mer känslor.
Till top