Mina damer och herrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

God kväll! Trevligt att se er allihop, vad många ni är. Ja, nej äsch ni behöver inte… Jaja, okej. Nu får ni sluta applådera så jag kan komma igång nån gång. Det där var i talspråk därför skrev jag ”nån” istället för ”någon”. Det är så man ska göra. Vitt skilda saker. Nu över till något annat. Jag är hungrig. Min mage är uppblåst. Jag har fått promenera i femton minuter ensam ikväll. Den vegetariska maten är inte alls god här på sjukhuset. Jag har inte bestämt mig om jag ska bli vegetarian eller inte. Så jag testar lite här nu.

Jag har varit lugn och stillsam och mått allmänt bra idag. Jag har haft koncentration att läsa och lyssna på podcasts men inte att hänga med i Nyhetsmorgon eller Malou efter tio. Kanske mest för att man inte hör vad de säger för allt annat som händer i dagrummet. Folk som går fram och tillbaka, skrattar och pratar. Någon som tappar något, någon annan som blir skrämd och skriker till. Ja ni vet. Och så fläkten. Fläkten ska vi ens börja tala om. Den behöver ett eget kapitel.

Hur som helst har jag haft en bra dag. Tråkig och fylld av frustration. Jag vill ut. Jag vill hem. Men jag är inte på långa vägar så frustrerad som jag är när jag mår dåligt. När jag har ångest är jag frustrerad till tusen. Eller är jag alltid det? Ja kanske. Nästan i alla fall. Frustrerad över att allt är skit att ångesten aldrig vill ta slut. Frustrerad, frustrerad, frustrerad. Så nu är vi klara med det. Orkar inte tänka på det. Det är skönt att skriva. Det känns som jag kan andas då. Eller jag vet inte. Kanske inte exakt så. Men på ett ungefär.

Jag vet faktiskt inte vad det här inlägget ska handla om. Jag tänkte att jag öppnar datorn och börjar skriva lite och så får vi se vad det blir av det. Och så blev det. Och nu är vi här. Jaha. Jag har inte arbetat på boken på ganska länge nu. Nästan inte alls under de här tre veckorna jag varit inlagd nu. Jag vet inte vad det beror på. Det känns kanske bara inte som en inspirerande miljö. Inte har jag något bra bord att sitta och skriva vid heller. Sitter just nu i skräddare på sängen med datorn på en kudde framför mig. Har gamnacke och ont gör det. Livet är bra ändå. Det var så otroligt skönt att få gå ut och gå. Och helt ensam. Kroppen bara sög åt sig som en svulten gris. Eller något. Inte ”nåt”. För nu är det skriftspråk. Se? Jag har annat att lära ut än bara knep och knåp kring psykisk ohälsa.

Ja, okej. Nu kan ni få applådera färdigt det ni inte hann med i början för nu är jag klar. Säger vi. Har skrivit i tjugofyra minuter. Ganska kort tid för att vara mig. Ah, strunt samma. Nu säger vi hejdå. God natt och sov så gott!

Hopp och tro

Lärdomar / Permalink / 0

God kväll alla vänner, ovänner och främlingar. För att ja, jag ser inte främlingar som vänner. En del hade kanske sett ovänner som vänner också förstås. Nej jag delar upp er i tre högar. Så gör jag. Jag är jag. Jag får göra som jag vill i mitt liv. Så det så. Nu har vi det avklarat. Herregud måste jag alltid skriva så konstiga inledningar?

Jag har känt mig mer eller mindre tom inuti, nästan apatisk ett tag. Det började i förrgår av att jag slogs av insikten om att jag har en hel del rejält hårt arbete framför mig. Och närmast till hands såg jag självmord som en idé. Men kände mig för tom för att göra något överilat. Istället planerade jag i stillhet. Idag känns det lättare. Jag är inte helt återställd men jag kan skratta och svara på tilltal. Det är positivt. Jag har slutat tänka på självmord också. Viktig grej att säga. Så ni inte går och tror något om mig som inte är sant. Hur skulle det se ut? Ja, jag menar det. Allmänbildning åt folket. Eller onödigt vetande? Vi säger att det är samma sak, eller hur? Ja, vi säger det.

Hade terapi idag och vi kom fram till att det som hände var att jag stängde av. Att insikten om hur mycket arbete som ligger framför mig blev för mycket att uthärda. Hade jag tillåtit mig själv att känna så hade jag drabbats av panik, vrålat högt och gråtit floder. Jag hade sparkat vilt omkring mig och behövt bältas eller något i den stilen. Hur konstigt det än låter så är det här något jag strävat efter. Att välja den lugna vägen istället för den dramatiska. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag har på riktigt tänkt i ena stunden att jag är frisk eller att jag ska bli frisk inom de kommande dagarna. Och när det visat sig att så inte varit fallet så har jag tänkt att jag aldrig någonsin kommer bli frisk. Den här gången tänkte jag realistiskt. Det kommer vara hårt. Ett bra tag framöver. Men det kommer såklart också finnas ljuspunkter. Och de kommer bli fler med tiden.

Jag vet inte hur pass mycket jag vågar hoppas på det. Men jag måste få drömma stort. Och ibland är att drömma stort inte att sikta mot stjärnorna. Utan att vända blicken mot det hårda arbete som ligger framför en. Först kändes det omöjligt när jag tänkte på allt det onda. Nu när det börjat lägga sig lite börjar hoppet återvända. Här skulle jag vilja citera Walt Disney.

”When you believe in a thing, believe in it all the way, implicitly and unquestionable.”

Att tro på att bli frisk och i nästa stund tro på att jag inte kan bli det är lite skevt. Och om jag bara får lov att tro på en av dem så vill jag tro på att jag kan bli frisk. Mitt nya mantra ”välj frid” har också hjälpt mycket idag. Tack för allt fint som finns i världen, i mig och i livet. Överallt. Amen.

Magpumpning i hjärnan

Tankar/känslor / Mantra, Välj frid / Permalink / 0

God kväll och goddag till er alla som hittat hit ikväll. Jag har känt mig nedstämd hela dagen. Framåt kvällen har ångesten vuxit alltmer. Jag har duschat två gånger i ett försök att hantera det värsta. Jag har försett mig själv med information på nätet om hur jag ska utföra mitt framtida självmord. Jag säger inte mitt ”nästa självmordsförsök”. För jag ska lyckas den här gången. Jag ska planera. Jag ska veta precis vad jag gör för något. Och det skrämmer mig. Hur vet jag att jag gör rätt? Tänk om hjärnan lurar mig, tänk om jag inte alls vill dö? Det kanske är medicinerna som håller på att tas, bort, sättas in, trappas upp och trappas ner. Det kanske går över. Men jag planerar lite i smyg ändå i fall att det inte går över.

Jag har hittat ett mantra ikväll som jag upprepar för mig själv gång på gång. Precis som när jag magpumpades och jag behövde ha fullt fokus på att svälja och andas. Svälja och andas. Inte det lättaste när man har en tjock slang i svalget ner i magen. När vätskor pumpas in och ut och in och ut. Och så spyr man där emellan och har massor av kladd i näsan från bedövningen. Som skulle snortas in. Och ont gjorde det ändå. Mantran. Svälj och andas. Ikväll är det ”välj frid”. Allt som har med drama, kaos och starka känslor att göra väljer jag bort. Jag väljer frid. Jag säger åt mig själv gång på gång, välj frid.

Välj bort tankarna om självskadande som trycker på som en fet jävla slang i halsen. Välj frid. Strunta i att försöka hitta något vasst här på avdelningen att skära med. Välj det stora att göra. Det svåra. Det rätta. Frid. Har skrivit mantrat om och om igen (plus massor av hjärtan) över vänstra armen. Över ärr och sår. Snälla, snälla Viktoria. Orka svälja och andas bara lite till. Det känns som att jag inte klarar mer än några minuter mer. Fortsätt upprepa mantran några gånger till. Det är snart över. Snart över.

Efter en halvtimme. Bara lite till. Efter ett år. Bara lite till. Bara till dagen är slut. Och sedan nästa dag. En liten bit i taget. Välj frid.

Till top