En bättre dag

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej på er! Det känns som att den här dagen redan har varit. Tjugofemte maj 2018. I mitt huvud är det september år 2019 eller nåt. Jag dissocierar väl. Sitter på Espresso House och dricker americano med sojamjölk. Den har skurit sig två dagar på raken nu. Havremjölk verkar fungera bättre. Ska testa det igen nästa gång. Bytte bara för att få i mig lite extra protein, enligt min sambo så har min andedräkt luktat aceton de senaste… Två eller tre månaderna nu tror jag. Han tror att det kan vara proteinbrist. Kan mycket väl vara så, jag äter inte så mycket protein längre. Tycker inte det är så viktigt. Men jag vill ju inte lukta aceton!? Inte för att han verkar bry sig, men jag gör det.

 

Fick en kommentar i bloggen igår. En tjej som jobbat på café berättade att hon aldrig stört sig på någon som suttit länge med bara en kaffe. Och inte hennes kollega heller, förutom en gång vid ett extremfall. Det känns jätteskönt faktiskt. Ångesten är ju inte helt borta men det känns faktiskt mycket lättare idag att gå hit. Längtade faktiskt till och med i morse. Det känns återigen mysigt och härligt att vara här. Är bara lite nervös och orolig, inte mer än så.

 

Mår över lag mycket bättre idag. Tror det handlade delvis om att jag besökte klockberget igår. Ett litet centralt berg i Nyköping med en kyrkklocka i ett litet torn. Ingen aning om varför den är där eller när den används. Har hört den några gånger men har inte kunnat hitta något samband mellan gångerna. I alla fall så var det där jag började skära mig igen förra året när jag bröt mitt ca sju år långa uppehåll av självskadande. Det är alltid massor av krossat glas som ligger där och det är väldigt triggande för mig. Jag var trött och ville sitta ner någonstans, torget var oväntat fyllt med massor av matstånd pga av någon festival så där kunde jag inte sitta och då var klockberget närmast.

 

Kände mig triggad redan bara vid tanken på att gå dit. Men orkade inte tänka längre än att helt enkelt gå dit ändå. Såg på vägen upp en ”perfekt” glasskärva men gick förbi den. Satt och läste en stund och gick sedan därifrån utan någon skada skedd. Men det var läskigt och obehagligt. Det fick mig att inse att jag fortfarande är skör och att risken för återfall fortfarande finns. Att jag behöver vara försiktig. Imorgon har jag tänkt åka till Stockholm och stanna hos en vän över natten. Min sambo är ju lite orolig över att det kommer hända något, särskilt eftersom jag behöver ha mitt kontokort med mig (risk för att jag köper rakblad).

 

Jag vill verkligen visa att jag är redo. Men jag kanske inte är det. Men jag kanske också överreagerar. Idag mår jag trots allt mycket bättre och jag blev ju mest triggad på grund av klockberget. Dessutom är jag inte ensam under helgen. Jag har min fina vän. Nej, det kommer nog gå bra. Jag har ju medicinerna också som hindrar mig. Det kan stanna i tanken, jag behöver inte göra verklighet av impulserna.

 

I morse vägde jag mig igen förresten och jag väger för första gången på ett år under sjuttio kilo! Tio kilo har jag gått ner alltså, det är ju en milstolpe. 0,4 kilo under en vecka. Det är ganska lagom takt. Jag har kontroll. Väldigt bra kontroll faktiskt. Jag tror inte jag behöver oroa mig över ätstörningar egentligen. Jag tycker att jag nästan äter för lite nu men ändå så går jag ner ganska långsamt. Förmodligen är min bild av en normal portion lite större än vad den varit tidigare. Det är väl det som gjort att jag gått upp i vikt.

 

Det är en bebis en bit bort här på Espresso House! Har inte ens sett ansiktet men känner redan att mina ”Jag kommer bli en urusel förälder, jag ska inte ha barn”-tankar är som bortblåsta! Tänk så gosigt att ha en liten bebis. Och så fantastiskt att se hen växa upp, få följa med i alla åldrar och finnas där för att stötta. Skapa en människa. Så magiskt. Nu ska jag hålla fast vid den tanken. Även om det känns som att det är utom min kontroll vad jag tänker. Men lite, lite kan jag påverka.

 

Det var dagens tankar. Ta hand om er!

Utmattningen och jag

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt, Utbränd, Utmattningssyndrom / Permalink / 0
Idag skrev jag lite om min utmattning på Instagram, tänkte dela med mig här också:
 
"Jag vet inte exakt när jag blev utmattad, det har kommit över en längre tid. Det kändes som att det började redan 2006 med stress, ångest och enorm trötthet. 2015 blev det ett faktum och jag sjukskrevs. 2017 fick jag bekräftat att det faktiskt var utmattningssyndrom.

Jag har fortsatt gå in i små väggar gång på gång och utbrändheten har blivit värre för varje år och i mars nådde jag den djupaste bottnen hittills. Något som involverade att jag knappt orkade stå eller sitta upp, att kroppen konstant skrek i panikångest, jag blandade ihop ord, koder och instruktioner och fick svarta luckor då jag inte mindes någonting.

Men för varje vägg har jag tvingats bli alltmer ödmjuk mot mig själv. Det är fruktansvärt frustrerande att inte ha den ork jag vill ha, men jag är också tacksam för den förändring som följt. Jag inser allt mer att jag är okej även utan prestationer. Att jag inte är lat när jag vilar och att det är okej att sikta på godkänt istället för överkurs.

Idag klarar jag av cirka tre timmars koncentration när det gäller att tex läsa, skriva eller se på en invecklad serie. Och det med vila emellan. Däremellan lyssnar jag på musik, tar långa bad, tittar på när sambon spelar tv-spel och promenerar.

Jag planerar mina dagar och veckor på förhand så det inte blir mer än ett möte om dagen och om det är flera dagar på raken så måste jag vila mycket under resten av dagarna och ha en eller flera dagar efter då jag "gör ingenting".

Fysiskt har symptomen blivit värre för varje gång och jag kommer kanske gå in i fler väggar i framtiden. Men samtidigt så växer jag och blir allt starkare mentalt och minskar risken att falla djupare."

Faller

Tankar/känslor / Permalink / 0
Just nu har jag ångest för ungefär tusen saker och det gör konstiga saker med min hjärna. Jag känner hur jag faller djupare. Än så länge är det fortfarande under kontroll men det är obehagligt att ha de tankar som jag har nu. Jag känner mig mosig i huvudet och har svårt att fokusera så jag kan inte riktigt formulera vad det är som ger mig ångest. Men det handlar huvudsakligen om människor. Hur människor beter sig, vad de tycker och tänker, hur jag agerar och skräckscenarier i huvudet.
 
Jag får ångest av att möta någon när jag går på en väg, får panik och vet inte om jag ska ställa mig bakom min sambo eller han bakom mig. Stressad när jag måste flytta på mig gång på gång när det kommer nya mötande. Irriterad för att ingen annan tänker på att flytta sig, att det alltid är jag. Paranoida tankegångar om att jag kan läsa den mötandes tankar och att den blir arg eller irriterad på mig för att jag inte flyttar mig tillräckligt snabbt. Eller att den tänker att jag är oförskämd som går med armarna bara och visar mina ärr. Att jag kanske är allmänt ful och personen ogillar min existens. Allt detta bara när det kommer en mötande på vägen och det händer ju ungefär en gång i minuten.
 
Jag har ångest över boendestödet som jag träffade idag. Att hon sa saker som inte stämmer och jag ville rätta henne men lät bli för att det skulle vara oförskämt. Började tänka på hur ofta jag faktiskt rättar folk (eftersom jag stör mig så mycket på folk som uttrycker sig fel, trots att jag själv också gör det hela tiden) och vilken dålig människa jag är som gör det. Skäms över att jag stör mig på sådana saker. Fick ångest för att hon sa hejdå redan vid bordet där vi satt istället för när vi kommit utanför. Vi skulle ju trots allt ut båda två? Ångest för att hon inte svarade direkt när jag sa att "Ojdå, jag har glömt borsta håret, men det är kanske ingen som märker det". Det måste ju betyda att hon lagt märke till det och tycker jag är ful.
 
Ångest för att jag har ångest, skräcken inför att sjunka till nivåer där jag behöver bli inlagd. Även om det är en bra bit kvar till dess. Ångest för att det mestadels bara var hon som initierade samtal och jag var lite disträ. Gud så oförskämt, allt ska alltid handla om mig. Ångest för att det är så ansträngande att umgås med människor och tankar kring att jag vill isolera mig igen. Skräck vid minnen av tidigare isolering. Hopplöshetskänslor när jag märker hur uppjagad jag är och rädd för att jag kanske aldrig kommer kunna arbeta eller studera på grund av min sociala ångest.
 
Ja och detta fortsätter i oändlighet. Ni kanske hajar poängen. Det är tusen små saker och jag kan inte släppa dem. Har lite självskadeimpulser och tankar kring att jag vill sabotera mitt eget liv. Men också skräck inför att jag kanske gör det. Vill inte bli inlagd, få blodbrist, vakna upp på akuten, få mer ärr, skjuta upp drömmen om barn ännu längre, slita på min sambos förtroende för mig och så vidare. Vill verkligen inte något av det. Rädsla för att jag håller på att tappa kontrollen. Besviken och förvirrad för att jag mådde så bra så länge och undrar om det trots allt bara var min borderline som gjorde mig hög i tre veckor och att jag inte alls är ett steg närmare att bli frisk.
 
Usch ja. Det är mycket tankar och känslor nu. Men jag är också stark, och jag vill inte falla djupare. Men även om jag gör det så ska jag hänga fast så hårt jag bara kan vid meditation, mentalisering, acceptans, vila, trösta mig själv och skriva (med måtta). Jag är rädd men fortfarande i kontroll. Heja mig!
Till top