Frisk

Tankar/känslor / Permalink / 0

Sitter hemma och skriver. Normalt sett skulle jag väntat med att skriva det här blogginlägget till nästa gång jag går till Espresso House för att ha något att göra medan jag är där. För nuförtiden har det känts jobbigt att inte ha något att göra. När jag först började gå till Espresso House närmast dagligen så brukade jag inte göra något speciellt, slösurfa på mobilen eller bara iaktta människor som fikar och pratar. Det var ganska mysigt. Läste idag i tidningen Forskning och framsteg något om att det var bra att ”stirra in i väggen” eller dylikt. Minns inte exakt vad som stod men det var något i stil med att man hade gett en grupp människor en uppgift, sedan skulle de vila en stund för att sedan återuppta uppgiften. Hälften fick stirra in i väggen medan de vilade och andra hälften fick spela ett lättsamt spel. När de återupptog uppgiften så har jag för mig att det var inlärningsförmågan och kanske också koncentrationen som var betydligt bättre hos dem som hade stirrat in i väggen än de som fick spela spel.

 

Poängen är att hjärnan behöver totalvila. Och den får sällan det eftersom vi oftast plockar upp mobilen så fort vi blir sysslolösa. Jag har ju skrivit här om det ganska mycket att jag får panik när jag bli sysslolös. Har sagt till min terapeut att det känns som att jag brinner och det var det hon tänkte på när hon sa att hon trodde att det var undertryckta känslor som kom fram när jag blir stilla. Och att om de känslorna skulle släppas ut så skulle jag kanske fortfarande uppvisa symptom på att vara emotionellt instabil. Tänkte efter att jag läste den där artikeln att jag kanske borde öva på att göra ingenting, våga stirra in i väggen. Så jag gjorde det när jag kom hem nu. Gjorde kaffe och värmde några frusna bullar i ugnen som jag sedan åt men utöver det gjorde jag ingenting på i alla fall fyrtio minuter. Tittade ut lite genom fönstret, höll på med mina tics och lät tankarna vandra bara.

 

Och jag fick inte panik. Det kändes inte som att jag brann. Jag fick ideligen impulser att titta på mobilen eller hitta på något annat som att virka på filten eller sätta på musik men jag höll mig. Och det var inte så farligt ändå. Vad ska min terapeut säga när jag berättar det här? Då kanske om omvärderar hur pass dåligt jag mår. Då kanske vi till och med bestämmer att jag inte behöver terapi mer. För det är ju ett av de få problem jag haft kvar. Det och bristen på lust, den sociala ångesten, ticsen, tvången/reglerna och min starka rädsla för att göra fel. Men bristen på lust känns knappast tillräcklig för att ens klassas som mild depression, ofta har jag ju faktiskt lust. Dessutom tror jag, som min läkare föreslog, att det handlar om en rädsla eller nervositet inför att jag ska misslyckas med mina drömmar och mål. Men det är ju inte mer än naturligt, jag har trots allt ganska höga ambitioner och det är inte som att jag tänker låta bli att satsa bara för att lusten brister ibland. Jag vill ju fortfarande.

 

Den sociala ångesten blir bara bättre och bättre ju längre tid som går. Både förra fredagen och idag har jag faktiskt pratat lite med de andra på arbetsterapin. Förra veckan sa jag några få ord och idag gick jag tillsammans med en av de andra deltagarna in till stan efteråt och vi pratade hela vägen! Jag undviker inga sociala situationer längre och ångesten är inte särskilt stark egentligen. Och jag utmanar mig själv hela tiden och blir allt bättre på att känna mig obekväm. Ticsen jobbar jag också med, tar ett djupt andetag och slappnar av i hela kroppen och försöker stanna så så länge jag kan. Ticsen kommer alltid tillbaka men då börjar jag om igen, detta göra jag kanske tio till femton gånger om dagen beroende på hur mycket ork jag har att kämpa emot. Men det är ju inget som hindrar mig i vardagen och inget som terapi kan hjälpa tror jag.

 

Tvången och reglerna följer jag inte slaviskt. Jag kan trampa på de tänkta linjerna på marken utan att få ångest, jag bara flyttar på linjerna i huvudet så känns det okej. Alltså låtsas att jag inte klev på dem fast jag gjorde det. Till exempel. Jag har så många regler, men jag gör på liknande sätt med alla andra också. Jag bryter mot reglerna men ändrar om vad som händer i huvudet så att det blir okej. Skapar kryphål. Min rädsla för att göra fel gör ju att jag behöver tydligare instruktioner än andra och så behöver jag ha någon bredvid mig hela tiden som jag kan fråga om jag blir osäker. Det är ju lite av ett problem ändå om jag ska kunna ha ett riktigt arbete. Men det är egentligen det enda som fortfarande är ett riktigt problem ärligt talat.

 

Eller jo. Sedan har vi ju min besatthet av att vara psykiskt sjuk. Jag blev ju ganska triggad av läkarsamtalet förra veckan och blodprovspapperna. När jag är triggad så blir det en ond spiral där jag söker mig till saker som är triggande så jag kan bli ännu mer triggad. Igår och i förrgår sökte jag upp bilder och filmklipp på folk som skar sig och det var som väntat rätt så obehagligt. Jag tror att jag blev lite triggad till att börja med men sedan var det som att det vände och försvann. Jag fick tillbaka massor av minnen från när jag självskadat som mest och varit självmordsbenägen och inlagd på sjukhus och jag kände dels en stark sorg och dels en avsmak. Jag vill verkligen dit igen. Det är det värsta som någonsin hänt mig. Det känns som att jag mått bra så länge nu att jag börjat lita på att det är stabilt. Och om det är stabilt så behöver jag ju inte psykiatrin. Alltså behöver jag inte fortsätta tigga om uppmärksamhet, behöver inte bevisa att jag mår dåligt och behöver hjälp. För jag behöver ingen hjälp. Så suget efter att självskada försvann.

 

Jag tänker fortfarande tankar om att jag vill självskada eller ta en överdos men det känns mest som något automatiskt. Det är som ett minne av att jag tänkt de tankarna så många gånger. Det är inte aktuellt. Det är inget jag faktiskt vill. Jag kommer inte följa tankarna, de kommer inte åt mig. Jag känner mig immun mot dem. Fast det är kanske för tidigt att säga om det kommer hålla. Men så känns det just nu i alla fall. Så det är förmodligen inte heller ett problem. Jag är så gott som helt mentalt frisk. Jag har kanske inte varit tillräckligt tydlig mot min terapeut med hur pass bra jag mår. Det är kanske lite mitt eget fel att hon tycker att jag fortfarande uppfyller mina diagnoser. Men jag ska berätta allt det här för henne nästa vecka så får vi se vad hon säger.

 

I alla fall, så imorgon när jag går till Espresso House (om jag nu går dit och inte till gymmet) så ska jag göra som jag gjorde för tre år sedan att jag bara sitter och dricker kaffe och iakttar människor. Insuper atmosfären. Nu ska jag baka peanutbutter chocolatechip cookies! Det är ju fredag.

IPS

Tankar/känslor / IPS, veganskt proteinpulver / Permalink / 1

På Espresso House igen. Fick mail från dem igår om att de ville ha en telefonintervju med mig idag, för jobbet jag sökte alltså. Jag var nära på att tacka ja och tänkte att jag kanske kan jobba trots allt. Men det slutade med att jag lät bli att ta intervjun. Det var ett tufft val. När jag kommit så långt, när jag var så nära. Ursäkta om det låter skrytigt men jag tror att jag hade fått jobbet om jag tagit intervjun. Jag brukar faktiskt oftast få de jobb jag söker av någon anledning. Jag är kanske bra på att sälja in mig själv eller något. Jag vet inte faktiskt. Men sedan klarar jag ju aldrig av att sköta jobbet. Eller alltså jag kan ju sköta uppgifterna, det är bara det att jag får panikångest och fastnar och slutar fungera i huvudet tids nog.

 

Var på möte idag med IPS (Individuell Placering med Stöd). Det var en kvinna jag pratade med, tanken var att hon skulle berätta mer om deras verksamhet. Det som är speciellt med dem är att de inte arbetar så mycket med arbetsträning. Det finns tydligen forskning som visar på att det är bättre att börja med en riktig anställning på en gång eller eventuellt ha en kort praktik för att sedan bli anställd. Om man arbetstränar på t.ex Coop och det fungerar bra så säger Försäkringskassan till slut att nu får du ingen mer sjukersättning eftersom det ser ut som att du kan jobba. Men så finns det inte alltid någon anställning att få just där på Coop. Och så fungerade det bara just där för just mig, Ica är en helt annan grej. Nya lokaler, nya arbetskollegor, andra rutiner och kanske tider. Då är det bättre att från början välja en arbetsplats som kan tänka sig anställa en antingen direkt eller efter en kortare tids praktik.

 

Det lät logiskt när hon sa det men det känns lite osäkert. Jag tror ju att mitt största problem varit att jag fått för lite stöd på arbetsplatsen. Om jag nu behöver ha någon bredvid mig hela tiden så kan väl ingen vilja anställa mig? Jag berättade det och hon sa att hon trodde att de kunde arbeta med det. Att det skulle gå att lösa. Man får träffa en arbetsspecialist, som de kallade det, som först kartlägger mina drömmar, mål och förutsättning och sedan föreslår de en arbetsplats som de själva tar kontakt med. Sedan finns de kvar och coachar en även efter anställningen ifall att man skulle stöta på problem. Vilket jag gissar att många förmodligen gör. Jag försökte luska i exakt vad det är för typ av stöd man kan få då när man väl är anställd men jag förstod inte riktigt. Det är ju individuellt så det kan vara väldigt olika.

 

Men hon sa att de kunde vara med på arbetsplatsen i början så att man arbetar tillsammans. De kunde hjälpa till att sätta upp nya rutiner om man har svårt att komma igång med jobbet eller inte vet vilken ordning man ska göra saker i. Eller om man tyckte att det var jobbigt med det sociala på rasterna, att de kunde stötta på något sett. Förstår inte riktigt hur. Men det låter ju bra. Jag berättade att jag känner att jag har en större arbetskapacitet än vad jag använder mig av idag. Jag skulle kunna ha en högre aktivitetsnivå. De föreslog Fontänhuset som man ju kan hoppa rakt in i utan några krusiduller. Men jag vet inte. Där om någonstans fick jag verkligen inte mycket stöd. De precis som alla andra arbetsplatser tyckte att jag såg kapabel och självständig ut och lämnade mig ensam.

 

Och så var det så mycket ansvar och frihet. Deras modell är ju att det är medlemmarna som ska driva huset och handledarna ska bara finnas som stöd. Jag fick alltså bestämma själv vad jag ville göra och hur jag ville göra det. Det innebar att jag hoppade omkring ganska mycket och gjorde alla möjliga olika arbetsuppgifter. Men allt kändes för svårt och jag var för osäker på mig själv. Jag gick runt med en konstant hög stressnivå. Men jag klarade ändå ett år där ungefär fast med lite pauser då och då. Funderade lite efter mötet på vägen hit om jag skulle kunna ge det en ny chans. Men jag vet inte. IPS har inga platser förrän efter nyår i alla fall och efter det följer ju en kartläggning som sagt och så ska det tas kontakt med olika eventuella arbetsplatser. Det tar ju tid. Och jag vill ju helst börja plugga på 100% nästa höst. Vet inte om jag kommer hinna komma igång med något arbete på den tiden. Fontänhuset kan jag som sagt börja arbeta på redan idag om jag känner för det.

 

Jag vet inte… Jag kanske skulle kunna klara av en anställning direkt. Om det är på rätt plats, rätt arbetsuppgifter och rätt antal timmar. Just Espresso House kanske jag inte skulle klara av att arbeta på. Men kanske någon annanstans. Det är ju inte säkert att jag börjar plugga till nästa höst heller. Jag är egentligen fortfarande lite osäker på exakt vad jag vill plugga. Beteendevetenskap är ju intressant men ett lite osäkert kort eftersom man inte får någon yrkestitel. Om jag hittar ett jobb som jag trivs på så kanske jag stannar där ett tag innan jag bestämmer mig för vad jag vill plugga. Anledningen till att jag vill börja plugga direkt trots att jag inte vet vad jag vill egentligen är just för att jag känner att jag har arbetsförmågan men jag klarar inte av att arbeta. Plugga är jag bra på. Men arbeta… Inte så bra. Om jag kunde hitta ett arbete som fungerade dock så skulle jag kanske kunna tänka om.

 

Jag öppnade en ny påse proteinpulver i morse förresten. Det här är mitt tredje veganska pulver nu. Det första var naturellt så jag fick ha i kakao och sötningsmedel på egen hand. Det blev gott men det var lite meckigt att behöva göra smaksättningen själv varje gång. Det var Bulkpowders sojaprotein. Sedan köpte jag MMSports Body Science Soy Isolate med chokladsmak. Det var det bästa av dessa tre. Smakade lite salt. Brukade ha i extra kakao för att få lite mer chokladsmak för den var lite svag. Men det var ett helt okej pulver.

 

Nu har jag köpt gymgrossistens Star nutrition Vegan blend med chokladsmak. Det är mest ärtprotein men kompletteras med protein från quinoa, ris och potatis. Den innehåller också ett frukt- och grönsakskoncentrat för extra vitaminer och mineraler plus något som heter ModCarb som är en mix av havrekli, quinoa och amaranth som ska öka mättnadskänslan och kontrollera suget bättre. Den smakar förfärligt ärligt talat. Tycker att det känns i smaken att den innehåller grönsaker och matingredienser. Det smakar lite mat om det, fast med en hint av choklad vilket blir en konstig blandning för smaklökarna. Den smakar inte mycket choklad dock. Den smakar mest konstigt. Hade i lite extra kakao men det hjälpte knappt något. Det är drickbart dock, jag kommer inte kasta pulvret. Men jag njuter inte direkt av det. Kan inte rekommendera. Funderar på att skriva en en recension på deras hemsida, det är inte så många recensioner på veganska proteinpulver. Folk kan behöva veta. Såg mest positiva recensioner faktiskt när jag skulle beställa det. Det är inte alltid man kan lita på vad som står. Tyvärr.

 

Mitt matsug börjar faktiskt sakta men säkert lugna ner sig. Det är inte alls lika illa nu som det var första veckorna efter min ätsvacka. Det har kommit lite i taget, mättnadskänslan. Jag har börjat känna skillnaden först nu de senaste två veckorna. Men har jag tur kanske det lugnar ner sig ännu mer så att jag slipper suget helt till slut. Som en direkt konsekvens har jag börjat fundera på att gå ner ytterligare lite mer i vikt. Dels för att jag tycker att supersmala personer är vackra och dels för att jag fortfarande vill utveckla en ätstörning. Känner mig sjukt triggad efter läkarsamtalet för en vecka sedan. Läkaren såg att jag gått ner en del i vikt och frågade om det var en ätstörningsproblematik. Jag svarade ärligt att det inte var det men jag önskade att det var så. Bad om att få titta på svaren från blodprovet jag gjorde i våras också för att jag var nyfiken på exakt hur låga värden i järn och hemoglobin jag hade efter blodförlusten. Kände direkt när jag tittade på papperna sedan att jag ville skära mig på nytt och förlora ännu mer blod. Som att det inte var tillräckligt. Vill göra om och göra rätt.

 

Men jag har inte lika starka impulser som jag hade i våras eller förra året. Jag har fortfarande hand om mitt eget kontokort men vi har inga rakblad i hemmet. Det skulle förmodligen vara för triggande. Men jag vill verkligen ha barn och jag har kommit så långt i mitt mående nu. Jag vill inte sabba det här. Jag och min sambo har pratat om att om jag fortsätter må såhär bra så kanske vi kan börja tänka på barn nästa år någon gång. Och jag känner mig verkligen motiverad att fortsätta må bättre, längtar så mycket! Vill ha barn nu! Men det är en strid i mitt huvud, för en annan del vill bara vara så sjuk som möjligt. Vill bevisa att jag faktiskt mår dåligt. Fast jag inte gör det? Människor är komplicerade varelser.

Mat- bästa vän och värsta fiende

Tankar/känslor / Permalink / 0

Idag skriver jag hemifrån. Jag och sambon åkte buss en bra bit för att handla på Citygross, de hade nämligen havremjölk för två kronor styck just nu. Jag hittade också en vegansk glass som jag aldrig sett förut, choklad och nougat. Känner att jag behöver ha sådant hemma inför när mina cravings kommer. Igår kväll fick jag något som nästan kändes som en hetsätning. Gjorde en bananpaj, åt en påse popcorn och kunde inte hejda mig utan åt min sambos ickeveganska chokladglass. Ett halvt paket i Ben n Jerry-storlek plus en magnumliknande glasspinne. Jag har tappat kontrollen helt över mig själv den senaste veckan. Det här med att äta fritt vad jag vill verkar inte fungera så bra. I alla fall inte än. Åt en jättestor portion pad thai (vi gjorde egen, blev jättegott!) och lite glass (Tre vänner, choklad med nötter och kolasås, helt fantastiskt god) hemma hos min kompis i Stockholm i fredags. Och så åt jag massor av korv med bröd med sockrig senap och rostad lök på min lillebrors kalas igår. Och tidigare i veckan åt jag också en hel påse popcorn och en stor talrik pommes med rostad lök-mayo.

 

Jag tror jag behöver ha specifika ätardagar för att begränsa mig. Just nu i alla fall, kanske kommer kunna äta fritt någon dag. Men en dag känns fortfarande för mycket som hetsätning så jag ska återgå till två halvdagar. Jag har sådant sug hela tiden och det är så jobbigt. Jag har faktiskt börjat fundera på att skita i det här med vikten helt och bara äta vad jag vill hela tiden istället. Men samtidigt så vill jag inte, jag har ju kämpat i så många månader med att gå ner i vikt. Vill inte ge upp nu. Det gick ju så bra men så kom den där svackan då jag knappt åt någonting och sedan dess har jag gått runt med en obotlig hunger. Det är mer påfrestande än man kan tro. Jag vet att det inte är för alltid dock, om ett år eller så kommer kroppen förmodligen ha accepterat den nya vikten och dämpar hungern. Men jag vet inte om jag orkar hålla ut ett helt år. Det är inte ens säkert att det tar ett år heller, kan vara mer och kan vara mindre.

 

Jag ska ta mig samman i alla fall och försöka ett tag till. Återgår till ätardagar och ser över min frukost också. Allteftersom tiden gått har jag börjat äta allt större frukostar. Särskilt sedan jag började med proteindrinkarna, har jag berättat att jag började köpa proteinpulver för en månad sedan kanske? Det var min sambos idé, för att protein mättar bättre än kolhydrater. Tanken är att jag ska känna mindre hunger men jag vet inte om det hjälpt så mycket. Kanske lite. Vågar inte sluta med det i alla fall, jag gör vad som helst för att dämpa hungern. Men sedan jag började med det i alla fall så har jag börjat äta mer. Innan åt jag ju bara en portion gröt eller flingor med havremjölk (något av dem oftast). Nu dricker jag en proteindrink OCH flingor eller gröt. Och jag har inte riktigt vetat hur små jag ska göra portionerna för att jämna ut kalorimängden med proteinpulvret. Vill ha lika mycket kalorier som innan bara att jag byter ut en del av t.ex. gröten mot proteinpulver. Tänkte att kanske en halv portion jämfört med vad jag åt innan är tillräckligt. Men det har sett så lite ut att min hunger fått panik så jag har gjort nästan lika stora portioner ändå.

 

I morse gjorde jag något åt saken dock. Brukade ta 120 g havregryn innan jag började med proteindrinkarna tror jag till en portion gröt. Idag tog jag 50 g. Det såg jättelite ut men jag blev ju någorlunda mätt ändå. För tillfället. Det borde räcka egentligen. Ska försöka köra på det framöver. Äter mest gröt till frukost just nu, det är en sådan period. Åt gröt varje dag när jag bodde i Trosa också men sedan slutade jag åt inte på två år eller så. Men nu älskar jag det igen. Brukar göra en lite speciell gröt, tar lite havregryn och lite frysta tärnade äppelbitar med lite vatten och lägger i micron på 600 watt i fyra minuter. Sedan tar jag kanske lika mycket havregryn till eller ibland mer, kanel och lite fun light wild berrys och rör ihop. Det blir svingott! Ganska torrt, men det är poängen också. Det blir mer som äppelpaj då tycker jag. Det var min sambos idé att använda saft för att söta, min idé att hälla på hälften av havregrynen efteråt.

 

Idag när vi kom hem från Citygross testade jag ett nytt mellanmål som jag blev tipsad om i en vegangrupp på Facebook. Smörgås med dijonsenap och banan! Tyckte det lät helt galet och tänkte att jag måste testa. Det var faktiskt helt okej, smaken fick mig lite att tänka på sushi. Dijonsenap smakar ju nästan som wasabi, det är ju samma typ av styrka. Och bananen som är lite söt påminde om det sötade riset man har i sushi. Hade inte så mycket banan så det blev bara lite lätt sött. Kommer kanske inte göra den här mackan varje dag (mycket för att man måste ju öppna en banan och spara en stor del av den som kommer bli brun till dagen efter) men om jag blir sugen på sushi någon gång och känner att jag inte har råd eller ork att göra egen så ska jag definitivt göra en sådan här macka!

 

Ska testa ett recept från en av Facebook-grupperna ikväll också. ”Kadala pachakkaya kootu”, en indisk kikärtsgryta med kokosmjölk, curry, banan och jordnötter. Ska bli väldigt spännande. Älskar banan i mat! Flygande Jacob var en av mina favoriträtter. Kanske borde göra den någon dag? Fast med tofu eller qorn. Fast den här kikärtsgrytan är ju ganska liknande, det kanske kommer bli en ny favorit?

Till top