Senaste...

Tankar/känslor / Om mig, Senaste / Permalink / 0
 
...klädinköp? En vinröd kjol som sitter i midjan. Ett riktigt bra fynd! Jag fick för mig att gå in på Dea Axelsson eftersom jag kommit fram till att jag gillar modet som var populärt när dagens damer var i den åldern jag är i nu. Det var en chansning men så hittade jag den här. Kostade bara 125 kr, har en lyxig textur och går nästan ner till knäna så jag slipper visa rumpan!
...låt? Det var ett tag sen sist jag hittade något jag verkligen tycker om. Och då var det Shpongle för hela slanten. Just nu svävar jag runt lite mellan olika genrer och väntar på nästa stora genomslag.
...film? Ser mest på serier numer. Den senaste filmen jag kan komma ihåg på rakt arm som gjorde intryck på mig var "A beautiful mind" och nu jag tänker på det så vill jag också nämna dokumentären "My beautiful broken brain". Haha, väldigt lika titlar. Den första fastnade jag för dels för att den är baserad på en verklig person som jag känner mig ganska inspirerad av. Kan han så kan jag. Den andra gillar jag för att den är så drömlik. Det är samma värld som vi alla lever i fast från ett helt annat perspektiv.
...bok? Har just läst klart Engelsforstriologin. Det tar emot att säga att jag tyckte om den, den är skriven för ungdomar och den kändes relativt förutsägbar. Men den var ändock svår att lägga ifrån sig. Något som varit relativt sällsynt på sista tiden. Har haft svårt att finna nöje i saker. Idag har jag påbörjat boken "Amerikanska gudar" av Neil Gaiman på inrådan av min sambo. Handlar tydligen också om demoner bland oss människor fast det är en vuxen saga.
...matextas? Tjockkorv i baguette med majonnäs, vitlökspulver och västerviksenap. Sjukt gott! Fast de senaste dagarna har jag mer och mer börjat sukta efter soppor med olika tillbehör.
...dansgolv? Varhelst där jag är och andan faller på. På sista tiden har ju det mest varit i vardagsrummet eller i hallen framför spegeln. Men snart hoppas jag på större lokaler och fler dansare! Söndagsjam här kommer jag!
...resa? Teneriffa för snart ett år sen med Oscar. Skulle bli en solsemester men det blev en mysig vi-gör-det-bästa-av-saken-resa. Längtar efter att resa igen! Jag vill överallt nu, jag tänker på det varje dag. Jag vill främst just nu besöka alla Europas huvudstäder. Paris, Amsterdam, Prag, Lissabon och Berlin. Äta, dansa, vandra, dricka, shoppa och dokumentera alltihop!
...favoritapp? Äsch det finns inga riktigt bra appar så länge de inte kan bota min spykiska ohälsa. Men mobilt bankID är väldigt smidigt.
...tv serie? Oj det finns så mycket! Dirk Gently's, the OA, Expanse och såklart Gilmore Girls.
...googling? Irland, skulle se så jag inte misstog mig att Dublin är huvudstaden. Tänkte skriva in det i listan ovan om huvudstäder jag vill besöka. Men sen tänkte jag att om jag behövde googla vad staden hette så kanske den inte ligger högst på listan trots allt.
...tårar? Igår efter att jag pratat i telefon med min handläggare på f-kassan. Han är fantastiskt omtänksam och medlidande och löser alla mina problem så gott han bara kan. Gråter av lättnad regelbundet när jag pratar med honom.
...gapskratt? Jag minns inte. Gapskrattar sällan som jag gjorde i gymnasiet och när jag var yngre än så. Men det var en rätt rolig scen i sista boken av Engelsforstriologin när vattenelementet flippar ur! Skrattade högt för mig själv under flera minuter och ler fortfarande nu när jag tänker tillbaka på det.
...girlcrush? Eija Nadine! Sen jag fick kontakt med henne i måndags har jag tänkt på henne varje dag. Tittat igenom hennes instagram och alla dansklipp hon lagt upp. Och jag blir så inspirerad. Hon är så vacker, stark och konstnärlig. Jag vill vara lite mer som henne!
...insikt? Anledningen till att saker suger är inte alltid bara för att de faktiskt gör det. Ibland beror det på att man själv är stressad, sårad eller deprimerad. Om man faktiskt ger saker en mer ärlig chans så kan de överraska en.
...modeupplevelse? Fick en silverglittrig tröja av mamma i julklapp som min syster upplyste mig om var moderiktig just nu. Först kände jag mig lite skeptiskt men när jag provade den och den satt rätt bra bestämde jag mig för att jag gillar den!
...besvikelse? När man är sjukskriven så har man inte så mycket pengar. Det slår mig fortfarande ganska hårt varje gång jag drömmer mig bort om saker jag vill göra.
...beautymåste? Sova bra, äta bra, duscha och smörja in sig med olja när man bli torr.
...drink? Irish coffee!
 
Bara så vi inte glömmer bort att jag är mer än bara mina diagnoser. Jag är också en människa. Jag är jag. Om någon hade glömt det!
 
 

Visa allt

Tankar/känslor / Monument, Skam, Ångest / Permalink / 0
Jag orkar inte formulera en bra dramaturgi i det här inlägget (eller vad man kallar det för när man skriver i blogg??). Jag vill säga att jag har börjat skämmas över en massa saker på sistone. Och jag tror banne mig att det är en bra grej. Jag har bytt ut en del saker som vanligtvis ger mig ångest mot skam. Ångest går inte att arbeta med. Ångest är bara som en odefinierbar hemsk känsla inuti som gör mig obenägen att leva eller göra någonting. Men skam däremot. Väldigt bra känsla. Jag har tex skämts som satan över min kropp och hur jag sett ut under många år. Har inte velat ha på mig kläder som gör att det syns att min mage inte är platt. Jag har skämts över min hållning för att jag ofta är trött och inte orkar vara rak i ryggen hela tiden. Skämts över att mitt ansikte ser så trött och ledset ut. Skämts över finnar, sår och ärr, särskilt i ansiktet. Skämts över mina ben som inte är lika raka och utsträckta som de flesta andras. Diverse annat också.
 
Jag är så trött på det här. Det har bara varit en generell ångest inför att vara jag och ha den här kroppen över huvud taget. Jag har hatat mina bröst och mitt kön och har bara velat skära bort alltihop. Jag har frenetiskt klöst sönder alla ojämnheter på min kropp år efter år vilket bara gett mig mer ojämnheter att klösa på. Jag har konstant gått runt och tänkt på hur jag andas, hur jag går, vilka muskler är spända och avslappnade nu? Allt för att se så perfekt ut som möjligt. Och det har resulterat i att jag upplevs som lugn, samlad och stel. Jag vill inte vara sån! Folk blir alltid så överraskade när jag berättar vilken sjuk ångest jag har. Jaha, men du som verkar så lugn och samlad? Som om det är en bra grej. Jag är inte lugn för att jag är en harmonsk person. Jag är lugn för att jag tvingar undan allt som jag är jag.
 
Det spelar ingen roll hur fantastiskt allt verkar vara på ytan. Det är ändå insidan som räknas. Det finns antagligen miljoner eller miljarder människor som har snygga kroppar, gott om pengar och karriärer som skjutit genom taket. Men vad spelar för roll om de inte kan njuta av det?
 
Nog om tråkiga saker. När jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag inte finnar som något som behöver utrotas utan mer som smutsfläckarna i ansiktet hos hjälten i en film som ser vacker ut just för att hon skiter fullständigt i hur hon ser ut mitt i all action. Skiten (ja, ALL skit i våra liv) behöver inte vara skamlig, fel eller dålig. Det kan vara ett monument över hur starka vi är. Jag ska banne mig göra hela min kropp till ett monument. Allt det som jag skäms lite extra mycket för ska jag också visa upp lite extra. Världen behöver inte människor som tyglar sig själva. Världen behöver människor som skriker högt av glädje och njutning.

Vägen ut

Lärdomar / Frihet, Mentalisering, Se rädslan i vitögat / Permalink / 0
Efter många år av pendlande mellan hopp och förtvivlan känns det som om dimman börjar lätta. Som en förtrollning som håller på att brytas. Världen ser annorlunda ut, känns annorlunda. Och den här gången tror jag att jag vet varför. Jag har känt den här känslan förut. Frihet. Harmoni. Något åt det hållet. Det räcker dock inte med att uppleva det. Man måste veta varför det känns som det gör. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär? Hur ska jag bära mig åt för att behålla det? Jag har metodiskt försökt checka av strategi efter strategi. Letat efter mönster. Jag tror nu att den enda vägen ut ur rädslan är genom att möta den. Dock fungerar det inte alltid. Ibland blir det bara värre när jag möter den.
 
Jag tror att skillnaden mellan ett lyckat möte och ett nedbrytande är mentalisering. I brist på ett bättre ord för det så kallar jag det så i alla fall. Kort fattat förmågan att se på saker ur fler perspektiv än bara sitt eget. Både att se saker ur andra människors ögon men också allmänt bara utanför sig själv. Det vill säga förmågan att se saker som de är, varken mer eller mindre. Att möta sin rädsla när man fortfarande inte kan se något annat utfall än att det bara kommer göra saken värre, så är det också det som kommer att hända. Om man möter sin rädsla och ser den för vad den är, ett litet potentiellt hot men som i första hand är ett symptom på att man inte kan tänka rationellt just för stunden. Kanske ett försvar mot att behöva möta något ännu värre som vi inte ens vill tänka på, rädslan för att inte bli accepterad eller älskad. Och framför allt något stort, tungt och smärtsamt som vi vägrat släppa taget om på evigheter fast vi vet hur mycket det skadar oss.
 
Att möta min rädsla med den här inställningen gör att jag känner mig mer ödmjuk mot mig själv och det jag är rädd för. Jag behöver inte skämmas eller vara rädd för den. Jag känner någon form av medlidande med mig själv för att jag har behövt må såhär dåligt så länge. Jag vill hjälpa mig själv att lösa upp den här knuten och släppa tyngden. Jag vill komma till min egen räddning. Hålla mig själv i handen när jag möter rädslan. Jag vet redan innan jag gjort det att det kommer kännas annorlunda den här gången. För i mina tankar har jag redan passerat spärren, gått in i det onda och farliga och tittat på det med öppna ögon. Och sett det för vad det är.
 
Det är fortfarande tungt. Jag kommer behöva möta varje rädsla var för sig, utforska den och sedan släppa den. Men jag har åtminstone ett verktyg nu. Som mer känns som en superkraft. Efter allt detta mörker känns världen magisk i jämförelse. Samtidigt som det är en sorg att se mig själv utifrån. Se vad jag har gjort mot mig själv. Se hur illa det faktiskt varit/blivit. En sorg över allt som jag gått miste om. Men jag kan också se hur stark jag är. Det kommer ta tid innan jag mår bra igen. Och jag vågar fortfarande nästan inte hoppas på en framtid. 
 
Jag har funderat över vad som gjort att jag kunnat börja tänka såhär. Varför kunde jag inte se saker som de var tidigare? Min gissning är att jag har inte vetat vad mentalisering varit. Jag har hört om liknande saker och jag har upplevt effekten av när jag gjort det. Men jag har inte kunnat sätta ihop delarna och förstått vad det faktiskt varit eller hur det fungerat. Och jag tror att det som fått mig att förstå till slut är min nuvarande terapeut Marie. För att hon ser mig som jag är. Och för att hon är utomstående. När hon mentaliserar mig blir hon som en spegel. Jag kan se mig själv som jag är genom henne.
 
Vi blir till i andras ögon sägs det. Och när andras ögon inte reflekterar oss så som vi är så kan vi inte själva heller se. Men hennes spegel är klar, jag kan se allt. Om jag bara vågar titta. Och nu när jag ser och jag förstår varför så har jag fått en del av förmågan. Dimman lättar. Förtrollningen håller på att brytas. Från och med nu kan jag fortsätta öva på egen hand också. Jag tror att jag har hittat vägen ut. Och den tornar upp sig som en lång trappa som försvinner upp bland molnen. Men friheten kommer att öka för varje steg jag tar.
 
 
Till top