Att vända svaghet till styrka

Lärdomar, Tankar/känslor / Acceptans, Borderline, Lathet, Styrka, Tillåtelse, Trött dag / Permalink / 0
Jaha, vad ska det handla om idag då? Har svårt att fokusera tankarna. Hela förmiddagen har jag levt i mina tankar med små luckor där jag då och då kommer på mig själv med att missa livet medan det pågår så att säga. För att sedan direkt börja tänka kring det istället för att stanna kvar medvetande i nuet. Så kan det vara ibland, om du som läser har en sån dag idag så tipsar jag dig nu om att bara acceptera det. Kan man inte vara i nuet hur man än försöker så ligger den ribban kanske för högt just nu. Istället för att bli irriterad på sig för att man inte är lika "duktig" som man vet att man skulle kunna vara så kan vi ju sänka ribban istället. Vi nöjer oss med att bara låta det vara en trött dag då det inte går att fokusera. Jag kanske kan passa på att slappna av istället och göra saker som inte kräver så mycket koncentation. Typ ordbajsa i bloggen, äta mackor, spela tv-spel eller läsa en bok.
 
Underskatta inte kraften i acceptansen. Det kanske låter som ren lathet men det är inte helt lätt att tillåta sig själv att vara svag eller låg i energi. Det som händer om vi låter bli att tillåta oss själva att vara trötta och sänka ribban är att vi kanske skäms, blir irriterade på varandra, försöker fly våra hårt dömande tankar genom att titta på tv, dricka alkohol eller helt enkelt pressa oss själva till att arbeta på samma nivå som annars trots att det skaver inom oss. Något mer konstruktivt skulle ju då vara att fråga sig själv om jag kanske ändå inte skulle gynnas mer av att bara tillåta mig att vara trött idag. Jag kanske inte ska försöka mig på några avancerade analyser, prata med personer som jag vet lätt gör mig upprörd eller göra hemgjord sushi till middag ikväll. Det är kanske okej trots allt att bara vara ensam, lyssna på musik, sitta ute i solen en stund och äta färdigmat.
 
Jag hade tänkt ta en lugn dag idag i vilket fall som helst. Igår var jag på gymmet och körde på ordentligt. Fick all världens energi från gud vet var och sen körde jag på resten av dagen och tyckte allt var superspännande och kul. Så jag mer eller mindre förväntade mig att idag skulle behöva bli en lat dag. Men jag hade ändå tänkt att någon liten grej kunde vara kul att eventuellt planera in. Dagens plan blev att baka biscottis som jag nyligen förälskat mig i. Har inte vågat prova tidigare, de ser så torra och tråkiga ut. Men jävlar vilken god mandelbiscotti jag åt på Espresso House för en vecka sen. Sorgligt nog är jag tröttare idag än vad jag kunde förutspå igår. Det blir nog inga biscottis idag. Och för att spä på trött- och deppigheten än mer så googlade jag "bordeline" tillsammans med andra olika sökord imorse.
 
Fy Viktoria. Jag vet inte varför jag söker mig till att läsa om den här diagnosen hela tiden. Jag vet att varje gång jag gör det så tappar jag kontrollen känslomässigt. Jag blir upprörd över vad folk skriver. Jag blir upprörd över att inte fler har kännedom om vad det egentligen är. Och jag blir upprörd på mig själv för att jag har tillfrisknat så mycket. När jag läser om hur hemskt och svårt det kan vara så vill jag bara tillbaka, hur sjukt det än kan låta. Jag blir avundsjuk på dem som mår sämre än mig. Allt som jag byggt upp rasar på några minuter och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag får uppbåda rejält med viljestyrka för att distansera mig från känslorna, se dem för vad de är och tillåta dem att vara där utan att reagera vidare i en negativ spiral.
 
Så. Underskatta inte styrkan i att tillåta sig själv att vara tjurig, deppig, låg i energi osv. Vill du vara den starka människa som du faktiskt är? Tillåt dig själv att vara svag också.
 
 

Stillhet vs dramatik

Tankar/känslor, Träning / 90 dagar yoga, Borderline, Flytt, Långsiktiga projekt, Periodmänniska, Vara stilla / Permalink / 0
Om några dagar kan jag fira att jag yogat nästan varje dag i tre månader. Men det har börjat gå lite utför på sista tiden. Det var verkligen varenda dag tills för tre veckor sedan ungefär. Då och då har det blivit en eller två dagar utan yoga. Och flera dagar har jag varit så sjukt omotiverad att jag inte fixat att yoga direkt på morgonen, det har blivit strax innan lunch eller senare på eftemiddagen. Ett par gånger har jag också använt mig av youtube-yoga för att se till att det blir av. Så jag har med en del trix och fix lyckats göra det trots allt nästintill varje dag. Jag trodde ju dock att det skulle förbli någorlunda lätt när jag väl kommit igång. Man brukar ju säga så att det svåraste är att komma igång. Egentligen tyckte jag nog att det var lättare i början. Det var något nytt och frächt. Nu känns det mer som slavgöra. Något som bara måste bli av. Jag inser ju dock att det mer har med min attityd att göra snarare än yogan. Det är fortfarande väldigt skönt när jag väl står på mattan.
 
Jag tror att jag över huvudet taget har svårt för långsiktiga projekt. Jag är en periodmänniska. Något som kanske också kan förklaras med diagnoen borderline. När jag gjort något för lång tid i sträck så får jag panik. Jag upplever det som att mitt liv totalt stagnerat, att jag sitter fast och att ingenting nytt någonsin kommer hända igen. Jag blir livrädd då och tycker att men jag har så mycket mer saker som jag vill göra i mitt liv innan jag slår mig till ro med något. Jag är inte nöjd än. Jag blir aldrig nöjd. Utom just i början när jag provar en ny grej. Något som ofta händer när jag hållit fast vid något ett tag är att jag blir rastlös och får starka impulser att bara röra om saker. Oavsett hur bra jag än har det just i detta nu. Jag får för mig att det är bättre att något stort och dramatiskt händer oavsett om det är bra eller dåligt.
 
Historiskt sett har det inneburit att jag brutit upp en relation. Flyttat till en ny stad. Bytt jobb. Hoppat av en utbildning. Blivit irriterad på folk och börjat skälla ut dem för saker som jag förstorat upp. Skurit mig själv eller försökt begå självmord. Eller rymt från var jag än haft min säng för tillfället. Jag håller fortfarande på med såna här saker fast i mindre skala. Jag pausar medlemskapet på facebook. Jag börjar yoga. Jag skiter i att äta vanlig mat och äter kakor, nachos och glass hela dagarna. Jag slutar gå till gymmet. Jag kommer tillbaka till gymmet fast med ett helt nytt träningsprogram. Jag bestämmer mig för att skriva en bok. Jag bestämmer mig för att aldrig försöka skriva en bok igen. Jag börjar praktisera på ett ställe och en vecka senare svär jag på att jag aldrig någonsin tänker komma tillbaka dit igen. Jag hittar mitt gamla bokmanus och tänker återigen att jag ska bli författare en dag.
 
Och så fortsätter det. Från det ena extrema till det andra. Inte lika extremt utåt sätt längre, men fortfarande lika starka känslor. I mitt huvud smider jag fortfarande planer kring hur jag ska ta över världen och i nästa stund hur jag ska rädda världen. Går ut och promenerar och känner att jag är ett med universum, kommer hem och tycker att all mat som finns i hela världen är äcklig. Bestämmer mig för att jag ska svälta ihjäl nu. Kommer på att jag är den äckligaste och hemskaste människan som någonsin existerat för att sedan starkt hata alla andra människor för att de är så dumma i huvudet, så falska och bara så under min nivå. Jag kanske rent av är före min tid. Jag kanske är Jesus inkarnation eller nåt? Sen skäms jag över min tankar och bestämmer mig för att jag måste göra slut med min pojkvän, att jag måste skada mig själv igen, bryta kontakten med min familj och lägga in mig på psyket.
 
Ja... Typ så. Men det är bara tankar. Jag kom faktiskt på för några dagar sen att jag har nog inte bott på samma ställe så länge som jag gjort nu sen innan tonåren. Eller åtminstone början av tonåren. Jag har bott här i Nyköping med min sambo i ungefär ett år. Det är rätt sjukt egentligen. Men jag har verkligen inte bott ens ett år på samma ställe under de senaste tio åren. Framsteg gott folk! 
 
 

Skogen

Tankar/känslor / Livet, Mindfullness, Naturen, Närvaro, Reflektion, Skogen / Permalink / 0
Var har skogen tagit vägen i våra liv!? Jag var trött seg och på dåligt humör i morse. En promenad kanske skulle vara en bra idé för att rensa huvudet och piggna till tänkte jag. Det kändes väldigt motigt att gå ut när jag inte egentligen behövde göra det. I alla fall inte för någon annans skull. Mig själv skiter jag ju i såklart. Väl ute vek jag in på en stig i skogen. Jag hade väldigt svårt att vara i nuet och fokusera på vad som faktiskt var här. En massa gnäll, bitterhet och oro inför framtiden malde på i huvudet. Så för att bryta cirkeln och tvinga in mig själv i verkligheten igen så började jag ta på träden. Kände ojämnheterna, lenheten, temperaturen som var lite lägre än min egen. Lyssnade på det frasande ljudet. Försökte inbilla mig att jag kunde känna livet som pulserade i trädet och jämförde det med mitt egna. Två levande varelser i ett samspel. Jag lade ut min kappa på en gräsplätt i halvskugga. Lade mig på den och tittade upp mot himlen. Trädtopparna vajade fram och tillbaka runt mitt synfält. Den blå himlen i mitten.
 
Jag kände på gräset med mina fingrar. Hittade en pinne och kände noga på den, titta på varje liten millimeter av den. Ett löv mot ljuset. Ett utsökt trådnät löpte genom hela lövet. Och ett sorts skinn tunnare än papper däremellan. Ett fantastiskt arbete från naturens eller kanske rent av livets sida. Även i döden. Lövets och pinnens alltså. Jag luktade lite på dem också. De luktade fantastiskt gott av skog och jord. Och jag tänkte att när i helvete var jag i närkontakt med naturen sist? Jag kommer inte ens ihåg. Hur blev det såhär? När jag var liten var jag ute i skogen hela tiden. Det var mitt andra hem. Och jag älskade den. Men var är den nu? Den är utanför fönstret. Den är något jag kan titta på medan jag går på den asfalterade vägen intill. Den är något jag ser på film. Den är inget som jag rör vid. Som jag luktar på. Eller går in i och verkligen tittar på bara för sakens skull. Skogen har hamnat i kulisserna.
 
Ja. Och det var det. Det var bara det jag ville säga. Jag kommer kanske inte nödvändigtvis börja gå och lukta på pinnar och krama träd nu på regelbunden basis. Men det var otroligt skönt den stunden vi delade idag. Skogen och jag. Jag vet att vi kommer mötas igen. Du och jag. Till dess, keep doing what you're doing!
Till top